– Du lägger alldeles för mycket pengar på dig själv, sa min man. Jag föreslog att han skulle leva i en månad enbart på sin egen lön.
– Titta, Tolja, vilket bra köp! – sa jag och visade min man de nya vinterstövlarna. – Äkta läder, och dessutom femtio procents rabatt!
Anatolij tittade på kartongen och rynkade pannan.
– Stövlar igen? Du har ju redan typ fem par! Du lägger alldeles för mycket pengar på dig själv, Olja. Du köper hela tiden något. Ena gången en klänning, nästa gång stövlar, sedan någon dyr kosmetika.
Jag räknade tyst för mig själv. Fem par på tio år. Och att jag i går betalade åtta tusen för hyran och köpte mat för en vecka för fyra tusen, det räknar han förstås inte som utgifter. Han ser bara mina inköp.
– Jag köper minsann inget onödigt till mig själv, fortsatte han. – Jag går runt i gamla skor, bär skjortor i fem år. Men du kan inget annat än att slösa pengar på en massa strunt.
– Tolja, jag behöver de här stövlarna. De gamla är helt utslitna.
– Behöver, behöver! – viftade han bort det med handen. – Ni kvinnor behöver alltid allt möjligt! Om var och en ansvarade för sig själv skulle ni snabbt lära er att spara!
Den meningen gav upphov till en fantastisk idé i mitt huvud.
– Vet du vad, Tolja, sa jag och ställde försiktigt in kartongen med stövlarna i garderoben. – Du har rätt. Låt oss göra ett experiment.
– Vilket experiment?
– Nästa månad lever vi med separata budgetar. Var och en för sig. Du lever bara på din lön – köper din egen mat, kläder, hygienartiklar och betalar din halva av räkningarna. Och jag lever på min lön och köper det jag anser nödvändigt. Så får vi se vem av oss som spenderar mest på ”strunt”.
Anatolij sträckte på sig. En utmanande glans tändes i hans ögon.
– Utmärkt idé! Jag ska visa dig hur man sparar som en riktig man! Jag kommer till och med ha massor av pengar kvar, och du kommer att förstå vad riktig sparsamhet är!
– Överens. Räkningarna delar vi exakt på mitten – fyra tusen var. Maten köper vi separat. Jag lagar mat åt mig själv, du lagar mat åt dig själv. Ingen försörjer den andra.
– Lätt som en plätt! – sa han självsäkert. – Månaden kommer flyga förbi, och då får du se skillnaden!
På lönedagen lade Anatolij högtidligt upp sina pengar på bordet – fyrtiotvå tusen rubel.
– Där! – sa han stolt. – Det här räcker till allt, och ändå blir det pengar över!
Jag lade tyst undan fyra tusen till min halva av räkningarna och började göra en inköpslista för mig själv.
Nästa dag gick han själv till affären. Han kom tillbaka med en påse med de billigaste makaronerna, korv och vitt bröd.
– Mättande och ekonomiskt! – förklarade han och lade in varorna på sin halva av kylskåpet. – Inte som dina svindyra delikatesser!
Jag sa ingenting och tog fram riktigt kött, grönsaker och bra bröd ur min väska. Jag lagade mat åt mig själv, separat. Doften av min middag fyllde köket, medan han tuggade på sina korvar med makaroner.
– Varför slösar du pengar på dyrt kött? – muttrade han. – Korv är ju också kött.
Den första veckan gick relativt lugnt. Anatolij kände sig som en framgångsrik sparare. Men sedan kom räkningen för lägenheten.
– Fyra tusen är min del? – stirrade han på siffrorna. – För vad då?
– För halva lägenheten som du bor i, – förklarade jag tålmodigt. – Uppvärmning, el, vatten, sophämtning, underhåll.
Motvilligt räknade han upp sedlarna. Det blev märkbart mindre pengar kvar i plånboken.
Den andra veckan tog hans billiga tvättmedel slut.
– Trehundra rubel för ett paket bra tvättmedel? – upprördes Anatolij i affären. – Det är ju rena rånet!
– Du kan ta ditt billiga igen, – föreslog jag.
Han tog det billiga. Efter tre tvättar hade hans favoritskjorta blivit grå.
– Vad är det här för skräp! – fräste han och granskade det förstörda plagget.
– Bra tvättmedel kostar mer, – påminde jag honom medan jag tvättade mina kläder med ett kvalitetsmedel.
Den tredje veckan tog kaffet slut.
– Åttahundra rubel för en burk kaffe? – rodnade han i affären. – Helt galet!
– Drick snabbkaffe, – rådde jag.
Han köpte det billigaste snabbkaffet. Två dagar senare spottade och svor han, medan han såg hur jag njöt av mitt aromatiska bryggkaffe av hela bönor.
Mot slutet av tredje veckan hade han bara några småpengar kvar. Lönen kom först om en vecka, och det fanns inget att köpa för.
– Olja… – började han skuldbelagt och kom fram till mig i köket. – Det är så här… pengarna är helt slut. Och månadskortet har gått ut.
Jag lyfte blicken från surfplattan, där jag höll på att göra en inköpslista för nästa vecka.
– Och vad vill du?
– Tja… kanske kan du låna mig? Bara lite grann?
– Tolja, vi kom ju överens. Var och en för sig. Det var ju din princip.
– Men jag trodde inte att allt var så dyrt…
– Det gjorde jag. För jag köper allt det här varje månad.
Han stod tyst och skiftade från fot till fot.
– Du kan be om förskott på jobbet, – föreslog jag. – Eller hitta ett extrajobb på helgerna.
– Extrajobb? – han blev ställd. – Jag är ju redan sextio!
– Och jag är femtiofem, men jag klarar ändå min budget.
De följande dagarna gick han till jobbet till fots – sparade in på transporten. Han åt bara makaroner. Och jag, som vanligt, köpte ordentlig mat, bra kosmetika och kvalitetskläder.
I slutet av månaden satte han sig bredvid mig i soffan. Han såg sliten ut.
– Olja, jag har förstått nu, – sa han tyst. – Jag visste inte att allt kostade så mycket. Att det krävs så mycket pengar för att leva.
– Räckte inte fyrtiotvå tusen? – frågade jag.
– Jag klarade mig knappt till lönen. Och då bara på makaroner.
– Och jag betalade hyran på mina fyrtio tusen, åt bra, köpte stövlar och gick till skönhetssalongen.
Han skakade på huvudet.
– Hur lyckas du?
– Jag kan planera. Och jag köper inte strunt, utan det som behövs. De här stövlarna kommer jag att använda i tio år. En bra kräm räcker i ett halvår. Och kvalitetsmat skadar inte hälsan – då spenderar man mindre på mediciner.
Experimentet var över. Förebråelserna mot mig upphörde för gott.
En månad senare gick vi och handlade tillsammans. Anatolij rynkade inte längre pannan när jag tog bra produkter eller tittade på kvalitetskläder.
– Ta den dyrare kappan, – sa han. – Den billiga slits snabbt, och då måste man köpa en ny igen.
Jag log. Experimentet hade lyckats bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig.
