— Mamma, det här är min lägenhet! Trodde du verkligen att jag skulle stå ut med era spel med Sveta? Det räcker nu! Flytta ut.

— Har du blivit helt galen, Ilja?! — moderns röst skar genom luften som en kniv. — Du vet ju mycket väl att lägenheten inte bara ska bli din!

— Mamma, — Ilja lutade sig mot köksdörrkarmen med armarna i kors, — nu börjar du igen. Kan vi skippa dramat, okej? Ge mig bara dokumenten.

— Vilka dokument? — hon vände sig inte ens om. Hon stod vid spisen, rörde i kastrullen med makaroner och andades häftigt, som efter en löptur. — Du har nog misstagit dig: det här är inte ditt kontor där du kan kommendera. Det här är mitt hem.

— Och lägenheten på Prudnaja? Vems är den?

— Mammas. Den avlidnas.

— Nej, mamma, — sa han lugnt. — Min. Nu är den min.

Hon vände sig hastigt om. Ansiktet var argt, men ögonen trötta och rödsprängda, som om hon inte hade sovit hela natten.

— Herregud, hör du ens vad du säger? Vi har knappt hunnit begrava din mor, och du delar redan upp papper.

— Papper är ditt område, — Ilja nickade mot bordet där det låg kvitton, räkningar och intyg. — Jag vill bara ta det som redan är mitt.

— Det är inte bara ditt! — skrek hon. — Du har en syster.

— Det har jag, — nickade han. — En syster med tre barn, en ständigt gnällande man och en vana att leva på andras bekostnad.

— Våga inte prata så om Anja! — hon slog med skeden mot kastrullkanten så att såsstänk flög över spisen. — Hon är mamma! Hon har det svårare!

— Mamma, och jag då — har jag det lättare? Jag har slitit i tre år utan en enda ledig dag för att ens ta mig ur skulderna. Ingen hjälpte. Och ingen tänkte hjälpa.

Hon suckade, satte sig vid bordet och tappade skeden.

— Du vet ju att mormor ville att ni skulle dela allt lika.

— Sluta med sagor. Hon lämnade ett testamente. Och om det är svårt för dig att acceptera, är det ditt problem.

— Testamente, — härmade hon. — Du intalade henne att jag aldrig hälsade på.

— Gjorde du det?

— Jag har ett jobb! Jag kan inte, som du, sitta hemma och pilla med en laptop i knät!

— Nej, men döma kan du.

Han gick fram till fönstret. Oktober i Moskva är när himlen är grå, pölarna glänser och löven nästan alla har fallit. Spårvagnar klirrar någonstans långt borta, det luktar våt asfalt och något surt från grannuppgången.

Modern teg. Bara de gamla väggklockorna med sovjetisk urtavla tickade.

— Mamma, — sa han till slut utan att vända sig om, — jag vill bara leva i lugn och ro. I den lägenheten. Ensam. Utan er, utan Anja, utan skrik och krav.

— Anja och barnen bor i ett enda rum! — hon hoppade upp. — Förstår du hur svårt de har det?

— Det skiter jag i, mamma! — exploderade han. — Jag är trött på att alltid vara den som får ta smällen! Hela livet ska jag ”förstå”. När Anja behöver något — då ska jag förstå. När du vill att jag ska hjälpa — då ska jag förstå. När din Vasja super — då ska jag också förstå. Men när jag bara behöver lite lugn — då förstår ingen!

Hon grep tag i bordskanten med fingrarna.

— Vasja är trots allt som en far för dig.

— Vasja är som en TV: skriker och går inte att stänga av.

— Våga inte!

— Och annars då? Ska du sluta prata med mig igen? Varsågod!

Tystnaden lade sig. Utanför slog någon igen en dörr, någonstans ovanför började ett barn gråta. I lägenheten luktade det överkokande sås och ilska.

— Ilja, — sa modern plötsligt lugnt, nästan viskande. — Jag vill inte gräla med dig. Jag ber dig bara… var mänsklig. Ge din syster en chans.

— Behöver hon en chans? Utmärkt. Låt henne jobba. Låt henne reda ut sitt äktenskap. Varför ska jag vara banken för alla era ”chanser”?

— För att du är sonen.

— Och hon då — är hon inte?

Hon pressade ihop läpparna.

— Du har alltid varit känslokall. Mormor förstörde dig med sitt ”Iljusjenka, duktig pojke”. Och så växte du upp till en egoist.

Han nickade och log snett.

— Alltså en egoist. Perfekt. Då tar egoisten sina saker och går.

Han tog fram en mapp med dokument ur ryggsäcken.

— Här är kopior av testamentet. Originalet finns hos notarien. Allt enligt lagen.

— Du… — hon tystnade, som om hon inte visste hur hon skulle slå till en sista gång. — Förstår du ens att vi nu är främlingar för varandra?…

— Jag förstår, — svarade han kort. — Och vet du, för första gången på många år känner jag lugn över det.

Han gick ut i hallen, drog på sig jackan och stoppade händerna i fickorna. Bakom honom sa modern något, men han lyssnade redan inte. I huvudet dånade det — en blandning av trötthet och en märklig, kompakt tystnad.

Ute var det rått. Luften luktade höst och något metalliskt, som om staden rostade tillsammans med människorna. Ilja gick till hållplatsen, satte sig på bussen och stirrade ut genom fönstret.

Telefonen vibrerade.

Pasja: ”Bror, om det behövs — min soffa står till ditt förfogande. Visserligen sticker en fjäder ut, men det är gratis.”

Ilja log snett.

”Funkar. Bara utan familjeråd.”

På kvällen satt han redan i Pasjas kök — den där enrummaren i ett panelhus vid MCD. Utanför dånade tågen, inne luktade det kaffe och stekta pelmeni. På väggen — magneter från ”Pjatjorotjka”, på bordet — en laptop, muggar och ett paket billiga cigaretter.

— Du är ju ändå rätt kaxig, — sa Pasja och tände en cigarett. — Morsan i chock, syrran skriker, och du kör vidare som vanligt.

— Skit i dem båda. Jag är trött på att vara reservlösningen.

— Vänta lite. Tänkte Anja verkligen flytta in där?

— Japp. Med barnen, med mannen och med sitt ”vi har inget annat val”.

— Och du sa till dem…?

— Att de ändå inte har något val.

Pasja skrattade.

— Hårt.

— Men ärligt.

Han hällde upp te åt sig och blåste på muggen.

— Hör här, det var inte ens för lägenhetens skull jag stod på mig. Det är bara… om jag fortsätter att vara tyst, suddar de ut mig. Som om jag aldrig funnits.

— Du är dramatisk. Men jag fattar. Mina kusiner har inte pratat på två år på grund av ett garage.

— Då tänker jag inte heller prata. Låt dem tro att jag dött. Det passar dem bättre.

Han satt och såg ut genom fönstret. Ett pendeltåg passerade, ljusen fladdrade i glaset.

Nedifrån steg doften av våt asfalt och andras mat. Pasja pratade om sitt jobb, om en idiot till chef och en förskottslön som aldrig skulle komma, men Ilja lyssnade knappt.

Han hade redan bestämt sig.

En vecka senare fick han ett meddelande: registreringen av äganderätten var klar. Allt officiellt.

Han visade Pasja telefonen.

— Grattis, — flinade han. — Nu är du kung över ditt trettiofemkvadratsimperium.

— Utan undersåtar, — tillade Ilja.

— Och utan mamma.

— Desto bättre.

Samma kväll ringde Anja. Rösten var trött men iskall.

— Ilja, har du blivit helt galen? Varför ordnade du allt utan oss?

— Frågade ni mig när ni bestämde er för att flytta in?

— Vi har barn!

— Och jag har nerver. De är inte av stål heller.

— Mamma gråter, — sa hon. — Förstår du ens vad du har gjort mot henne?

— Ja. Jag gjorde det hon kämpat för hela min barndom. Jag blev självständig.

— Du är ingen människa, Ilja.

— Kanske. Men nu har jag en lägenhet.

Han lade på. Slog sig ner på soffan och stirrade på telefonen.

På skärmen speglades hans ansikte — trött, argt och, för första gången, självsäkert.

”Främlingar”, tänkte han. ”Allihop.”

Två veckor senare kom ett brev.

Ett vanligt vitt kuvert, med prydlig handstil: ”Från O.V.”

Inuti — en underrättelse från domstolen.

Modern hade lämnat in en stämningsansökan om att få testamentet ogiltigförklarat.

Pasja läste och visslade.

— Jäklar… Hon gick verkligen till domstol?

— Japp, — Ilja log snett, utan glädje. — Tydligen tänkte hon: funkar det inte med övertalning, så via domstol.

— Och du då?

— Vad ska jag göra. Jag kommer att försvara mig.

— Ensam?

— Vem annars? Mormor? Hon sa allt medan hon levde.

Han lyfte blicken. I köket var det tyst. Bara det gamla kylskåpet brummade, som en dieselmotor.

Utanför regnade det, smattrade mot fönsterbrädan jämnt, nästan lugnande.

Rättegången sattes till mitten av november.

Himlen hängde lågt de dagarna, grå, som om staden täckts av en våt trasa. På bussarna — lukt av blöta jackor och irritation. Människor hostar, irriterar sig, skyndar. Ilja är bland dem. På väg till domstolen, men i huvudet varken rädsla eller oro. Bara ett trubbigt, utbränt lugn, när allt redan är avgjort i förväg.

Vid ingången till byggnaden står modern. I kappan han minns från förra hösten och med sjalen — den där med prästkragarna. Bredvid Anja — med sitt vanliga uttryck av trött överlägsenhet. De står där, pratar inte, bara ser på när han närmar sig.

Ett stelt tystnadsspann på tio sekunder. Sedan andas modern ut:

— Nå, ska vi kriga till slutet?

— Vad finns det att göra, mamma? Det var ditt val.

— Jag valde rättvisa.

— Rättvisa? — Ilja ler snett. — I din version är rättvisa att jag ger dem lägenheten och drar åt helvete, eller hur?

— Var inte oförskämd. — Rösten är kall, som hos en främmande kvinna. — Vi kunde ha löst allt på ett mänskligt sätt.

— Kallar du det ”mänskligt” att stämma sin egen son?

— När en son beter sig som en främling — då måste man.

Han ville svara, men Anja avbröt:

— Räcker. Vi tänker inte ordna cirkus här. Låt domstolen avgöra.

— Låt den, — sa Ilja och gick förbi.

I rättssalen luktade det papper, damm och gamla element. Domaren — en kvinna runt fyrtiofem, med trött blick och utseendet hos någon som sett alltför många sådana familjer.

”Ett vanligt fall”, tänker hon säkert. ”Ännu ett drama på trettiofem kvadrat.”

Iljas advokat — en bekant till Pasjas vän. Inte dyr, men självsäker. Lägger upp pappren och viskar:

— Allt är rent enligt handlingarna. De trycker bara på känslor. Håll ut.

Domaren ser på dem en efter en.

— Käranden, redogör för saken.

Modern reser sig. Rösten darrar, men hon håller ihop:

— Jag begär att testamentet ska ogiltigförklaras, eftersom min son… utnyttjade en äldre kvinnas förtroende. Han… pressade henne. Övertalade henne. Hon förstod redan dåligt vad hon skrev under.

Ilja stirrar rakt fram. Inte på modern, inte på systern — bara förbi. Han hade hört de här fraserna förr, visste att de skulle komma.

— Svaranden, vad har ni att säga?

Han reser sig. Rösten är lugn, utan demonstrativ ilska.

— Allt skedde frivilligt. Jag tvingade henne inte. Jag var med mormor de sista två åren. Jag hjälpte henne, följde med henne till vårdcentralen, handlade mat. Vi har sparad korrespondens och kvitton. Det var hon själv som bad att lägenheten skulle skrivas på mig.

Domaren nickar.

— Bevisningen tas upp i målet.

Modern sitter utan att se upp. Anja viskar något i hennes öra, hon nickar.

En halvtimme senare avslutas förhandlingen.

Beslutet går till Iljas fördel.

Testamentet förblir giltigt.

Inga segerrus. Bara tomhet.

Vid utgången står modern vid dörren, som om hon väntar på att han ska stanna.

— Jag hoppades att du skulle förstå, — säger hon lågt. — Men tydligen har du ett hjärta av sten.

— Och du har nerver av stål. Att stämma sin egen son — det är en talang.

Hon suckar och vänder sig mot Anja.

— Kom. Här finns inget mer att säga.

Ilja går ut på gatan. Luften är kall, piskande, som för att se till att han inte slappnar av.

Snön hänger redan i luften men faller ännu inte. Det luktar bara vinter.

Han går längs gatan utan att riktigt veta vart.

Förbi caféer där människor sitter med glögg, pratar och skrattar.

Förbi skyltfönster med julbelysning som redan hängts upp, trots att det ännu är en vecka kvar till december.

Och inom honom — tystnad. Den som kommer efter en kraftig smäll.

Hemma möter Pasja honom med en fråga:

— Nå?

— Det är klart. Jag vann.

— Åh, grattis. — Han tar fram två muggar och sätter på vattenkokaren. — Men du ser inte ut som en vinnare.

— Jag vann inte, — fnös Ilja. — Jag blev bara kvar med ingenting förutom lägenheten.

— Vad mer behöver du?

— Kanske att allt det här ska ha någon mening.

Pasja sätter sig på stolen och stirrar ner i bordsskivan.

— Hör här, du och jag lever i olika världar. I din finns familj, bråk, testamenten. I min — som mest en granne som bankar i elementet när jag spelar musik.

Men en sak har jag förstått: har du valt att vara ensam — då ska du vara ensam. Och inte klaga.

— Jag klagar inte, — svarade Ilja. — Jag trodde bara inte att ensamhet kunde låta så högt.

De drack te och var tysta. Utanför föll den första snön. Staden kröp in under ett vitt täcke, som om den ville börja om.

En månad gick.

Lägenheten på Prudnaja stod tom.

Han gick dit sällan — renoverade långsamt: jämnade ut golvet, bytte uttag, målade om väggarna. Gjorde allt själv. Utan hjälp, utan råd.

Till en början kändes väggarna ekande, som om de var främmande. Sedan vande han sig.

En kväll när han kom hem från jobbet öppnade han dörren — och hörde en ringklocka.

På tröskeln stod modern. Utan kappa, i en gammal tröja, med en påse i handen.

— Jag är inte här för att tigga, — sa hon genast. — Jag ville bara… prata.

Han steg åt sidan.

— Kom in.

Hon gick in i köket och ställde ifrån sig påsen. Där låg bröd, äpplen, en burk kaffe.

— Jag visste inte vad jag skulle köpa. Bara något.

— Mamma, — sa han tyst, — det behövs inga presenter.

— Det är ingen present. — Hon satte sig vid bordet och lade händerna i knät. — Jag kom nog för att säga att… jag hade fel.

Han satte sig mittemot.

— På riktigt?

— Jag vet inte hur man säger det rätt, — suckade hon. — Jag trodde ju att jag gjorde det bästa. Men det blev — som alltid.

— Mamma, — han såg på henne, — vi är bara för olika. Du lever som du kan, jag som jag förmår. Men snälla, rör inte den här lägenheten mer. Det är det enda jag har.

Hon nickade.

— Jag lovar.

En paus. Lång och märklig.

Sedan sa hon plötsligt:

— Anja är fortfarande arg. Hon säger att du övergav oss.

— Jag övergav ingen. Jag slutade bara vara bekväm.

Hon log snett — trött, men med någon sorts värme.

— Det där har du från din far. Han gjorde också alltid saker på sitt sätt.

— Jag vet, — sa Ilja. — Men han är borta sedan länge.

— Men du finns kvar.

De satt tysta. Vattenkokaren började koka, hon hällde upp en kopp te.

— Vet du, jag har tänkt på en sak, — sa hon. — Kanske är inte allt förlorat.

— Kanske.

Hon reste sig och tog på sig. Vid dörren vände hon sig om.

— Ilja… tack för att du släppte in mig.

— Tack för att du inte skrek.

Hon nickade och gick.

Sedan kom en lång, kall vinter.

Arbete, resor, sällsynta samtal från Pasja. Ibland — meddelanden från Anja, men utan större innehåll: ”Mamma är sjuk”, ”Barnen växer”. Han svarade artigt men kort.

På våren rev han bort de gamla kakelplattorna i badrummet och renoverade. Sommaren mötte han i tystnad, utan besök och uppgörelser.

Och först till hösten insåg han att han inte längre kände någon bitterhet.

Som om allt hade brunnit ut.

En dag i snabbköpet såg han modern. Hon stod vid hyllan med pasta och vände ett paket i handen.

Han kände igen henne direkt. Hjärtat ryckte till — men inte av ilska, utan av ett mjukt, lugnt vemod.

Han gick fram.

— Hej.

Hon lyfte blicken.

— Å… hej. — Log osäkert. — Det var länge sedan.

— Ja. Hur är det?

— Bra. Jobbar lite. Anja ville att jag skulle flytta till henne, men jag tackade nej.

— Varför?