— Vad är det för fräcka fasoner? Ingen mötte oss på stationen, inget bord var dukat! — utbrast gästerna indignerat.
Raisa steg ut ur bussen som hade kört henne och maken från byn till staden. Hon såg sig omkring och tog sedan med nöje några steg för att mjuka upp benen som stelnat under resan. Efter henne ramlade maken Vasili ut från bussens varma innanmäte ut i den frostiga luften.
Han hade slumrat hela vägen och nu skakade mannen lite av kylan. Hustruns idé med att åka runt till släktingar i staden var inget som tilltalade honom. Mycket hellre skulle han tillbringa sin lediga dag hemma — ta ett ångbad i bastun och sedan, utan brådska, dricka en öl med torkad fisk.
Och sedan kunde man smaka på heta piroger, så goda som hans lilla Raja brukade laga. Efter en rejäl middag lägga sig på den älskade soffan och titta på någon gammal, hjärtvärmande film på den nya stora tv:n. Vilken njutning!
Men den rastlösa hustrun hade fått för sig att åka till stan. Hela livet hade hon hållit honom igång; någon ro fick Vasili aldrig med en sådan fru.
— Till brorsonen åker vi imorgon. Till Antosjka. Låt dem ta emot oss tillsammans med sin unga fru. Vi får se vad hon är för en och vilken sorts värdinna hon är. När hon var hos oss var hon alldeles för kaxig. Men hur hon är i verkligheten vet ingen.
— Antos fru är helt normal! Litet livlig och alltid leende, — inflikade Vasili och mindes den vänliga Maja.
— Nåväl, då ska vi se om hon nu verkligen är normal. Och dessutom ska jag titta på en päls i butiken! — överraskade Raisa sin make.
— En päls? Varför skulle du behöva det? Var har du tänkt att gå med den i vår lilla by? Vi har varken teatrar eller restauranger, inga mausoleer heller, — konstaterade Vasili.
— Det rör inte dig var jag tänker gå! Kanske har jag drömt om en päls hela livet.
Nu stod en missnöjd Raisa och synade parkeringsplatsen vid busstationen.
— Jag ser då inte att Anton är här och väntar på oss. Ingen brorson! Har han verkligen inte kommit? Titta själv!
— Nej, du har rätt. De verkar inte behöva gäster, — bekräftade Vasili. — Jag sa ju att vi skulle stanna hemma, men nej då, hon måste absolut flänga runt på besök.
— Sluta gnälla. Nu ska vi reda ut det här.
Med bestämda rörelser tog Raisa fram mobilen och slog Antons nummer. Ingen svarade.
— Ring du också. Kanske svarar han dig, — sa hon irriterat, nu när nervositeten börjat ta över.
Vasili fick inte heller något svar.
— Gå och ta en taxi då, varför står du där som en ensam poppel vid floden? — kommenderade hustrun. — Nej, vänta! Jag gör det själv, jag fixar det snabbare.
Gästerna åkte taxi till brorsonen och hans fru, som redan hade ätit middag och var på väg att lägga sig.
— Kan ni köra snabbare? — frågade Raisa otåligt. — Varför kryper ni fram som oxar? Allting är så oordnat. Vi betalar honom så mycket och ändå kör han knappt.
Föraren, som var härdad efter otaliga ordstrider med missnöjda passagerare, föredrog att tiga. Hastighetsgränsen tänkte han inte bryta. Och den här nervösa damen fick maken lugna ner, bestämde han.
Till slut kom paret fram. Med möda tog de sig in genom porttelefonen och upp till sjunde våningen där brorsonens lägenhet låg. Gästerna ringde på.
— Vad är det ni håller på med? — började den ilskna tanten istället för att hälsa. — Vi fick komma med taxi! Vet du, Antosja, hur mycket det kostade? Kunde du verkligen inte möta oss?
— För det första, hej! — sade Maja strängt. — Och för det andra, vi har faktiskt inte bjudit hit er.
— Och för det tredje!? Har du i alla fall dukat bordet för gästerna? Jag är hungrig efter resan, — avbröt Vasili henne ohövligt.
— Bord? Vadå för bord? Nej, förstås inte! Jag hade inte ens tänkt det, — svarade Maja utan att tveka.
— Så det är så här ni tar emot gäster? — sa den hungrige farbrodern missnöjt när han såg det perfekt rena bordet och den tomma spisen. — Ska ni själva inte äta heller? Bara för att slippa bjuda oss!
Raisa stod och samlade kraft inför sin egen tirad. Det som hände i brorsonens lägenhet fick henne nästan att tappa andan.
— Men vi har redan ätit! — sade Maja lugnt. — Och för oinbjudna gäster är det här varken restaurang eller hotell, förstår ni?
— Oj, så du pratar! Vilket mod, jag känner inte igen vår lilla blyga flicka! — sa den korpulenta Raisa och ställde sig framför Vasili, nu när talförmågan äntligen återvänt. — När du kom till oss vågade du knappt säga ett ord. Men nu smattrar du som en kulspruta. Har någon bytt ut dig?
— Inte alls! Jag är densamma. Men jag tänker inte tolerera fräckhet. Och i vår lägenhet kommer bara den som vi själva bjuder in! — svarade Maja orädd och såg på sin man i hopp om stöd.
Samtidigt satt hennes make på yttersta kanten av stolen med huvudet lågt sänkt. Han kände sig usel, för han tyckte inte om situationen det minsta.
Det var pinsamt inför gästerna — den egna mostern och hennes man. Men ännu mer genant var det inför hustrun. Dessutom fruktade Anton att de skulle börja gräla nu, och då skulle han återigen få stå ut med obekvämligheter — sova på golvet och leva på torra butiksmatsrester. Och värst av allt — länge glömma sina äktenskapliga plikter.
Bokstavligen om några timmar, tidigt nästa morgon, skulle det unga paret åka till en liten stadsort, där Maja kom ifrån. På bröllop — till hennes väninna.
Hela den senaste veckan före resan hade Maja varit glatt upptagen med förberedelserna inför detta tillfälle. Hon letade efter en vacker klänning och skor, köpte en ny skjorta till Anton i ton med sin egen outfit och lärde sig en fin dikt som gratulation till de blivande nygifta.
Och nu, när allt redan var klart och det bara var en dag kvar till det efterlängtade firandet, ringde Antons släktingar och ställde dem helt enkelt inför fullbordat faktum. De sa att de tänkte komma på besök.
— Anton, vi med Vasja har bestämt oss för att titta in hos er i helgen. Ett återbesök, så att säga. Ni var ju hos oss förra månaden? Nåväl, nu tänkte vi också komma, vi har länge planerat att åka till stan. Vi åker redan, vi är hos er till middagen. Så möt oss vid busstationen, okej? Och låt din fru duka bordet! — sade den befallande Raisa med sin vanliga kommandoton.
Förra månaden hade de unga makarna varit hos Antons föräldrar som bodde i byn bredvid mostern. Hon var Antons fars syster. Och det hon nu kallade deras “besök” var egentligen bara ett kort stopp i hennes hus. När de promenerade i den pittoreska byn en kväll hade Anton och Maja kikat in hos Raisa och stannat exakt en timme.
När Anton hade hämtat sig från det oväntade samtalet berättade han genast nyheten för sin hustru.
— Vad? Vilka gäster?! Det är omöjligt! Vi åker ju tidigt på lördag morgon! Och jag tänker inte ställa in den här resan för din oförskämda mosters skull! Ring henne och säg det, — svarade Maja.
— Okej, jag ringer nu. Jag ville själv säga det, men faster Raja lät mig inte ens få in ett ord, — urskuldade sig Anton, som ända sedan barndomen varit lite rädd för sin högljudda och skarpmunnade moster.
Raisas telefon svarade inte. Då försökte han ringa Vasili. Resultatet var detsamma. Anton förstod att de antagligen redan satt i bussen och inte hörde hans samtal.
Ett ögonblick blev det varmt om öronen på honom. Den unge mannen föreställde sig vad som skulle hända om de verkligen dök upp idag. Det skulle bli ett gräl! Och vilket gräl! Precis det som de absolut inte behövde nu.
— Nå? — frågade hustrun krävande.
— Jag fick inte tag i dem, — sade Anton hjälplöst. — De svarar inte, varken mostern eller morbrorn.
— Nåväl, då är det deras eget fel. Ingen har bjudit dem hit. Och du ska inte åka och möta dem. Och om de ringer och frågar varför du inte mötte dem, säger du att vi redan har åkt till Svetlyj. Att vi inte är hemma, punkt slut. Det är ju nästan sant. Det är mindre än ett dygn kvar till vår resa. Och laga mat åt dem tänker jag naturligtvis inte…
— Ja, naturligtvis har du rätt, — stödde Anton henne, om än inte särskilt övertygat.
— Den där din faster alltså! Som en riktig finfru — bli mött, få mat lagad, bli uppassad, få bada bastu. Varför inte beställa en massage åt henne också, eller kanske en Kirorov-konsert hem till vardagsrummet? — fortsatte hustrun förargat.
När Raisa och Vasili, efter att ha stigit av bussen, inte såg sin brorson, började de ringa honom från båda sina telefoner. Vid den tiden gick han och Maja runt i en stormarknad. Han hörde inte samtalen — eller så låtsades han inte höra dem, i hopp om att problemet på något sätt skulle lösa sig av sig självt.
Och nu, när de redan hade ätit middag och till och med diskat, ringde det på dörren.
— De är här, — sade Anton, bleknande.
— Nå, gå och öppna, det är ju din släkt. Ska vi gömma oss för dem, eller? Vi säger bara åt dem att åka till ett hotell, så är problemet löst.
Men Maja kände inte sin mans faster särskilt väl.
Situationen blev allt mer spänd. Och att döma av deras sätt hade gästerna inga planer på att gå.
— Förstår ni verkligen inte att man inte kan storma in till folk utan förvarning? Det är fräckt och respektlöst mot oss, — sade Maja och stötte Anton hårt i sidan, så att han äntligen skulle vakna till liv och ta sin frus parti. — Anton, varför säger du inget? Du håller väl med mig?
— Vad är det för fräckhet du sjunger om? Fräckhet att jag och Vasja ville besöka vår kära brorson? En gång på hundra år bestämde vi oss för att komma och hälsa på i ett par dagar, och det kallar du fräckhet? — fortsatte den högljudda Raisa. — Enligt dig, lilla gumman, får vi som är nära släkt inte ens komma på besök?
— Faster Raja, jag hann inte säga något till er … Vi ska själva resa bort. Ser du — väskorna står packade. Vi är bjudna på bröllop, till min frus väninna. Vi ska åka när som helst. Därför mötte vi er inte och därför dukade vi inte, — försökte Anton förklara och insåg att han måste anstränga sig för att lösa situationen.
— Så din frus väninna, en fullständig främling för dig, är viktigare än din egen faster? Den som passade dig när du var liten, som lekte med dig, gav dig presenter och aldrig snålade med sina pengar. Minns du mjukiskaninen? Och lastbilen, den röda med stor hytt? Ja, du minns! Och hur jag sprang till sjukhuset när du fick halsmandlarna borttagna. Och hur jag låg sömnlös om nätterna, orolig och gråtande, när vi skickade dig till a.r.m.é.n. Och vad? Nu har du inte ens en kopp te till din egen faster?
Raisa sade allt detta så högtravande att Anton verkligen började skämmas. Det stack till i näsan, och för ett ögonblick kände han sig till och med som en förrädare.
— Varför skulle jag inte … Vi kan bjuda på te, faster Raja, — mumlade han tyst och vågade inte titta på Maja. — Men vi måste verkligen iväg snart…
— Nej, inget te! Jag upprepar — det här är inget hotell. Och ingen matsal. Ett café finns mittemot, precis över vägen. Och en billig matsal där borta, — avbröt Maja honom skarpt.
— Anständigt folk beter sig inte så här! — lade Vasili in sitt ord. — Vilken ohyfsadhet! Vem har lärt dig det här, Maja? I vår släkt stöter man inte ut gäster, ska du veta.
— Och i vår familj är det inte brukligt att storma in i någons hem och förstöra värdarnas planer, — svarade Maja genast. — Vi bjöd er inte hit! Anton, varför tiger du?
— Ja, ja … vi bjöd inte … nej … — sade han motvilligt.
— Så därför ber jag er lämna vår bostad omedelbart. Nu på en gång! Jag och Anton måste förbereda oss inför resan. Vi har inte tid för gäster.
— Så duktig du är! Titta, Vasja, hur hon babblar! Inte stakar hon sig, inte blinkar hon ens. Och hon skäms inte det minsta — att säga sånt till sin mans släkt! — sade Raisa med en fräck liten leende, ännu inte fullt övertygad om att de verkligen kunde bli utslängda.
— Ja, Raetsjka. Det är otroligt — inte ett spår av skam. Och Anton kan inte säga emot sin fru. Ingen auktoritet alls. Vilket förfall i sederna! — instämde Vasili.
— Nå, nu räcker det med prat! Det är meningslöst. Duka bordet i stället så vi kan äta middag. Jag har blivit ordentligt hungrig av allt detta nervtrassel, — fortsatte tanten att uppföra sig oförskämt.
— Ni förstod mig inte, va? Jag förklarar igen — ni går härifrån nu, till hotellet. Det finns ett bra och billigt runt hörnet. Där kan ni äta, vila och göra vad ni vill. Jag och Anton ska lägga oss nu, och imorgon tidigt åker vi till bröllopet, precis som vi planerat.
— Jaså? Så där bara? På det viset? — gav sig inte tanten.
— Ja, precis så! — fortsatte Maja utan att ta notis om Raisas grimaser. — Och om ni någon gång i framtiden bestämmer er för att besöka oss, var så vänliga att meddela det i förväg. Då ska vi absolut ta emot er. Och bjuda er, och ägna er tid. Precis som det ska vara i sådana fall.
Med dessa ord gick värdinnan till ytterdörren och öppnade den demonstrativt.
— Inte ens te fick vi, — suckade en paff Vasili.
— Vilken fräckis! Hur står du ut med henne, Anton? Hon är ju skamlös! En ouppfostrad raggata! Vet ni vad? Jag vill inte se er fötter i vårt hus igen! Och glöm inte ens bort att ni har faster och farbror! Aldrig i livet har jag tålt en sådan skymf! Aldrig!
Raisa skrek länge, och även genom den stängda dörren hördes hur hon fortsatte bråka ute i trapphuset och väckte grannarna.
Tio minuter senare ringde Antons mamma.
— Min son, Raisa ringde just. Hon skrek så i luren att det var rena skräcken! Hon kallade dig och Majka allt möjligt. Och jag sa ju till henne, min son, att ni skulle resa på bröllop. Men tror du man kan få henne att lyssna? Helt hopplöst att säga emot. Hon lyssnar inte på någon. Vad är det för människa? Hon fick ju skylla sig själv. Ni behöver inte vara för ledsna där, du och Maja. Du känner ju din faster. Och hälsa svärdottern min — hon är duktig. Hon kommer inte låta någon göra er illa, hon är en bra hustru.
— Tack, mamma. Jag ska hälsa henne, — svarade Anton och drog en lättnadens suck.
Ingen av släktingarna kom sedan någonsin oannonserat igen. Och över huvud taget — de kom sällan alls.
