Den lugna flodströmmen, instängd mellan branta klippor, spred ro. Det jämna klucket av vågorna mot den steniga stranden lät som en varning: ”En halvtimme… en halvtimme till utsläppet…”. Michail mindes signalen. En kilometer uppströms låg dammen till det lokala värmekraftverket.
Vårvattnet hade fyllt reservoaren, och dagen innan hade ett meddelande skickats till alla hushåll nedströms – snart skulle utsläppet ökas, varpå floden skulle stiga. Någon översvämning var inte att vänta: stränderna var branta, men på lågmarkerna skulle ängarna tillfälligt hamna under vatten. Michail visste att det var bäst att titta till pumpstationen en extra gång – ifall något fäste hade lossnat.
Haltande och med det lätta gnisslet från benprotesen gick mannen metodiskt igenom området. Allt var i sin ordning. Redan igår hade han förstärkt rören och stängslet, men en extra kontroll skadade aldrig. Han tog av sig kepsen, drog handen genom det grå korta håret, kastade mattan han haft med sig på stenen och satte sig ner, medan han masserade stumpen. Benet värkte – det gjorde sig alltid påmint vid väderomslag. Michail tog ett djupt bloss och började vänta. Han älskade att se när dammluckorna öppnades. Först hördes ett avlägset dån, sedan dök en blek våg av skum upp, och plötsligt kastade sig en enorm massa vatten nedåt, svepte med sig grenar, skräp och fjolårslöv. Floden liksom vaknade till liv och renade sig från det gamla.
Han tog av protesen, lade den bredvid sig och kisade mot vattnet, där ett undergrävt träd långsamt flöt – skulle det sjunka eller inte? Mitt på floden fastnade det på ett grund. ”Sitter fast”, konstaterade Michail. Om tio minuter, när vågen kommer, sliter den loss det igen. Men då lade han märke till något märkligt: något litet klängde krampaktigt uppför grenarna. När han kisade såg han – en katt. Grå, blöt, darrande, förgäves försökte den ta sig högre upp. Nu satt den längst upp, tjugo meter från stranden, och klamrade sig fast med klorna.
”Stackare”, tänkte Michail. ”Om tio minuter öppnar de luckorna – den klarar sig inte.” Snabbt fäste han protesen och bedömde avståndet till trädet. Chansen att rädda djuret var nästan obefintlig, men han kunde inte bara gå därifrån. De där ögonen – skrämda men fyllda av hopp – hade han sett en gång förut.
Nästan trettio år tidigare hade Michail tjänstgjort på kontrakt. I en ”het zon” var han sergeant och gick patrull tillsammans med en ung soldat, Dmitrij. De klättrade uppför ett berg längs en smal stig. Dmitrij, som gått före, träffades av en kryttskytt – kulan krossade knät. Han föll, skrikande av smärta. Michail mindes den där blicken – ett stumt rop på hjälp och insikten om att varje försök att rädda honom kunde kosta båda livet.
Utan att tveka sköt Michail mot den förmodade fienden för att avleda uppmärksamheten, och kastade sig mot sin kamrat. Kulorna ven, en strök hjälmen. Men han hann – drog Mítjka bakom en sten medan kompaniet gav rökstöd. Senare den natten trampade han själv på en mina… Sedan dess saknade båda ett ben: den ene det högra, den andre det vänstra.
Michail slet snabbt av sig vadderade jackan, tog mattan och klev ut i det iskalla vattnet. Kylan brände kroppen, andningen högg till, men det var för sent att vända om. Han tog sig mot trädet, bet ihop för att inte skallra med tänderna. Där var grunden. Bruset uppifrån tilltog – luckorna öppnades.
— Kom nu, kisse, var inte rädd! kraxade han och sträckte ut handen.
Katten, som om den förstått, hoppade mot Michail och grep tag i hans axel med klorna. Smärtan stack till, men mannen suckade bara: ”Håll i dig.” Han vände sig om och började gå tillbaka, med möda i varje steg. Kylan låste musklerna, protesen hindrade honom, och krafterna var nästan slut. Vattenbruset växte – vågen var nära. Michail kände botten under fötterna, tog ett steg till och föll, medvetandet försvann. Det sista han såg var katten som hoppade upp på stranden.
Han vaknade vid en eld. Bredvid puttrade en tekanna, och katten, nu torr, satt vid elden.
— Lämnar man dig ensam en stund så hittar du genast äventyr, muttrade en bekant röst. Det var Dmitrij – samme Mítjka, bara med grånande tinningar. — Hann precis dra upp dig i kragen.
Michail drack varmt te och värmde sig i jackan. Katten strök sig tyst mot hans knä.
— Klaga inte, Mítjka, log han. — Jag visste ju att du inte skulle lämna mig. Precis som då. — Han klappade katten över ryggen. — Nu är vi tre – två krymplingar och en svansbärare.
— Jaha, flinade Dmitrij. — Den här lämnar dig inte nu. Räddade du honom, då är du hans. Han släpper dig inte, lika lite som jag.
Båda skrattade. Sedan reste de sig och gick långsamt mot pumpstationen – den ene haltade på vänster ben, den andre på höger. Och mellan dem, knappt vidrörande den fuktiga marken med tassarna, gick katten, tätt vid sin räddare.
