– Så du föreslår att jag åker dit och ödmjukt tackar din mamma för att hon vågade säga sanningen om sin egen opassande uppförande?
– Ska jag kanske duka med porslinet? – Vera stod mitt i köket och trummade nervöst med naglarna mot bänkskivan. – Det där… från bröllopet?
Ilja lyfte blicken från telefonen:
– Mamma kommer inte ens lägga märke till det. Bara laga något vanligt.
– Vanligt? – Vera log snett. – På fem år har jag fortfarande inte förstått vad din mamma betraktar som “vanligt”.
Ilja lade ifrån sig telefonen och gick fram till sin fru, lade armarna om hennes axlar. Han doftade som vanligt av sin parfym.
– Mamma är bara speciell. Hon pikar dig inte av ondska, du måste ha lite överseende.
– Överseende? – Vera vred sig ur hans grepp och vände sig mot honom. – Med att hon varje gång hittar en anledning att förödmjuka mig? Förra gången kom hon med ett förkläde och sa att det “vore bra om jag lärde mig laga åtminstone något ätbart”. Och innan dess skickade hon boken “Hur man blir den perfekta hustrun”.
– Nå, och? – Ilja ryckte på axlarna. – Det är ju bara gåvor. Ta det så.
– Det är inga gåvor, Ilja. Det är pikar. Väldigt genomskinliga.
Vera öppnade kylskåpet och började ta fram ingredienser. Idag ville hon laga något speciellt. Kanske, om maten var tillräckligt sofistikerad, skulle svärmodern åtminstone hålla tyst istället för att börja kritisera som vanligt.
– Ibland känns det som om du medvetet letar efter dolda budskap i allt hon säger, – Ilja hällde upp kaffe. – Hon vill ju bara att jag ska ha det bra.
– Och varför kan hon då inte acceptera att du redan har det bra med mig? – Vera tog kniven och började hacka grönsaker med våldsam precision. – På fem år har hon inte sagt ett enda positivt ord om mig.
– Hon har säkert gjort det, du la bara inte märke till det, – Ilja viftade bort det.
– Jaså? – Vera lade ifrån sig kniven och såg på sin man. – Nämn åtminstone ett tillfälle då din mor har berömt mig. Eller åtminstone låtit bli att hitta något att kritisera.
Ilja teg och rörde långsamt runt sockret i koppen.
– Just det, – nickade Vera. – För att det aldrig har hänt.
Hon återgick till matlagningen och Ilja gick ut ur köket, slängde bara över axeln:
– Hon kommer klockan sex. Försök vara… ja, du fattar.
– Vadå? – frågade Vera utan att vända sig om. – Osynlig?
Som svar hördes bara en suck.
Vera tittade på klockan – hon hade fyra timmar kvar innan svärmodern skulle komma. Margarita Stepanovna kom aldrig för sent, som om hon medvetet dök upp exakt på utsatt tid, bara för att kunna tillrättavisa svärdottern om något inte var färdigt.
Hon bestämde sig för att göra anka med äpplen och apelsiner – en rätt hon lärt sig på en matlagningskurs. Till ankan – potatisgratäng och ruccolasallad. Till dessert – chokladfondant med glass. Inte för att Margarita Stepanovna skulle uppskatta hennes ansträngningar, men åtminstone skulle det bli svårare att hitta fel.
Vera tog på sig förklädet, satte på musik och försjönk i matlagningen. Det brukade alltid lugna henne – de rytmiska rörelserna, doften av kryddor, den tydliga ordningen i varje steg. Medan hon arbetade glömde hon nästan det stundande besöket.
Vid femtiden var allt klart. Ankan hade fått fin yta i ugnen, gratängen bubblade av ostsås, fondanterna väntade i kylskåpet. Vera tog en snabb dusch och bytte om till en beige klänning som framhävde hennes figur, men ändå var tillräckligt diskret för ett möte med svärmodern. Margarita Stepanovna avskydde “vulgäritet” i kläder, även om hennes definition av det var högst oklar.
Exakt klockan sex ringde det på dörren.
– Öppna, jag är inte klar! – ropade Ilja från badrummet.
Vera drog djupt efter andan, andades ut och gick till dörren. På tröskeln stod Margarita Stepanovna – en lång, smal kvinna med perfekt lagda lockar. Trots sina sextio såg hon ut som femtio – resultatet av många års investeringar i kosmetologer och plastikkirurger.
– God kväll, Margarita Stepanovna, – sa Vera med ett ansträngt leende. – Varsågod och kom in.
Svärmodern lät blicken glida kritiskt över henne.
– God kväll, Vera, – sa hon kyligt när hon klev in i lägenheten. – Vad är det med ditt hår? Ny frisyr? Det ser… intressant ut.
Vera drog handen genom sina perfekt stylade lockar. Första stöten har levererats, tänkte hon. Kvällen hade bara börjat.
Margarita Stepanovna gick in i vardagsrummet och granskade allt som om hon ägde stället:
– Torkar du av fotoramarna någon gång? – Hon drog med fingret över en ram. – Är det verkligen så svårt att hålla rent?
Vera bet ihop, men sa inget. Hon hade städat bara igår, det fanns inte ett dammkorn.
– Var är min son? – Margarita Stepanovna satte sig i fåtöljen och rättade på vecken i sin mörkblå klänning.
– Ilja kommer strax, – svarade Vera. – Vill du ha en aperitif?
– Jag dricker inte före middagen, det vet du, – svärmodern rynkade på läpparna. – I min ålder måste man hålla koll på figuren. Även om, – hon lät blicken svepa över Vera, – det kanske inte skulle skada dig heller.
Vera kände hur ilskan kokade inom henne, men hon behärskade sig. Inte idag. Inte nu.
– Mamma! – Ilja dök upp i vardagsrumsdörren med ett stort leende. – Vad roligt att se dig!
Margarita Stepanovna förändrades omedelbart. Hennes ansikte ljusnade av ett leende, hon reste sig och sträckte ut armarna mot sin son:
— Iljusja, min pojke! Har du gått ner i vikt? Får du inte tillräckligt med mat?
Vera himlade med ögonen och gick tillbaka till köket för att duka bordet. Genom den halvöppna dörren hörde hon hur svärmodern frågade ut Ilja om jobbet, om hälsan, om framtidsplaner. Hon lyssnade på hans svar med beundran, utropade “åh!” och “fantastiskt!” vid varje replik. Varför kunde hon inte åtminstone låtsas vara lika artig mot henne?
När middagen var klar kallade Vera dem till bordet.
— Åh, du har till och med lagt på en duk, — kommenterade Margarita Stepanovna när hon satte sig. — Framsteg.
Vera ställde fram tallrikar med den doftande ankan, gratängen och salladen. Rätterna såg ut som tagna ur ett mattidningsomslag — hon hade verkligen ansträngt sig.
— Anka med apelsiner och äpplen, — meddelade Vera. — Smaklig måltid.
Margarita Stepanovna tittade på tallriken, tog sedan gaffel och kniv, skar av en pytteliten bit kött och lade den i munnen. Vera och Ilja väntade på domen.
— Torrt, — sade svärmodern till slut. — Och det saknas kryddor. Anka ska vara saftig.
Vera drog långsamt efter andan. Ankan var perfekt, och de båda visste det.
— Mamma, jag tycker det är jättegott, — försökte Ilja försvara henne och stoppade in en stor bit i munnen.
— Du är bara inte bortskämd med bra mat, — avfärdade Margarita Stepanovna. — I din ålder var din far redan stamkund på stadens bästa restauranger, där han tog med mig varje fredag.
Hon sköt demonstrativt bort tallriken och tog en klunk vatten.
— Ska du inte äta? — frågade Vera och försökte hålla rösten neutral.
— Jag är rädd att det här är oätligt, — svarade svärmodern. — Men ta det inte så hårt, alla är inte födda till goda kockar.
Vera kände hur något brast inom henne. Timmar av förberedelser, all möda — och det här var tacken.
— Mamma, sluta nu, — sade Ilja till slut. — Vera har försökt.
— Försökt, — nickade Margarita Stepanovna. — Men resultatet… Iljusja, du behöver en riktig fru, inte det här missfostret som inte ens klarar av att laga en ordentlig middag.
Veras gaffel slog hårt mot tallriken.
— Margarita Stepanovna, — hon såg svärmodern rakt i ögonen, — jag ber er att sluta förolämpa mig.
— Och hon svarar emot också! — Margarita Stepanovna vände sig mot sonen. — Ser du vad hon tillåter sig?!
— Vera, — började Ilja varnande, men hans fru avbröt honom:
— Nej, Ilja. Jag tänker inte stå ut med det här längre. I fem år har jag fått höra hur värdelös, obegåvad och ful jag är. I fem år har jag försökt tillfredsställa en människa som från början bestämt sig för att hata mig. Det tar slut idag.
Margarita Stepanovna flög upp så hastigt att stolen välte bakom henne:
— Ska du säga emot mig?! Du tog min pojke ifrån mig, och nu ska du dessutom spela viktig?!
Hon kastade sig över bordet och försökte nå Veras ansikte med naglarna. Ilja hann precis hoppa upp och gripa tag i sin mammas armar.
— Mamma! Mamma, lugna dig!
Men Margarita Stepanovna var som galen. Hon slet sig ur hans grepp, skrek och vred sig:
— Släpp mig! Jag ska visa henne! Hon ska få veta!
— Ser du nu vem hon egentligen är? — sade Vera och backade undan, medan hon betraktade den rasande svärmodern. — En galen psykopat! Inte konstigt att din far stack ifrån henne!
Orden slog Margarita Stepanovna som en hink iskallt vatten. Hon slappnade av i sonens armar och började plötsligt gråta.
— Hör du? Hör du vad hon sa?! — hon pekade med darrande finger på Vera. — Och du låter henne tala så om din mor?!
Utan att vänta på svar slet hon sig loss, grep sin handväska och rusade ut ur lägenheten, högljutt snyftandes.
Matsalen fylldes av tystnad. Vera såg på sin man och väntade på hans reaktion. Ilja stod orörlig och stirrade på den omkullvälta stolen.
— Nöjd nu? — frågade Vera till slut. — Nu har du sett vem din mor egentligen är.
Ilja vände sig långsamt mot henne, och hon rös av uttrycket i hans ansikte.
— Nej, Vera, — hans röst var tyst men full av stål. — Idag såg jag vem du egentligen är.
Morgonen var kall. Vera låg i sängen och stirrade i taket. Ilja hade inte kommit hem på natten — efter att hans mor gått hade han också smällt igen dörren och sagt att han behövde få luft. Hon hade inte frågat vart han skulle. Hon visste.
Telefonen på nattduksbordet ringde. Vera sträckte sig efter den, såg makens namn och tryckte bort samtalet. Inte nu. Hon var inte redo för nästa rond.
En minut senare ringde telefonen igen. Vera suckade och tog luren.
— Jag lyssnar.
— Vi måste prata, — Iljas röst lät trött. — Jag är snart hemma.
— Okej, — svarade Vera och lade på.
Hon reste sig, bäddade sängen, tvättade sig och kokade kaffe. Rörelserna var mekaniska, invanda efter år av gemensamt liv. I huvudet snurrade fragment från gårdagskvällen — skriken, förolämpningarna, det förvridna ansiktet hos Margarita Stepanovna när hon försökte kasta sig över henne.
Ljudet av nyckeln som vreds om i låset drog henne ur tankarna. I dörröppningen stod Ilja — orakad, med rödsprängda ögon och skrynklig skjorta.
— Du ser förfärlig ut, — konstaterade Vera.
— Du är inte i toppform själv heller, — svarade Ilja torrt och gick in i lägenheten. — Finns det kaffe?
Vera hällde upp åt honom utan ett ord. De satte sig vid köksbordet och såg på varandra som främlingar.
— Mamma grät hela natten, — sade Ilja till slut. — Hon var tvungen att ringa läkaren, blodtrycket steg.
Vera tog en klunk kaffe.
— Och du förväntar dig att jag ska känna skuld?
— Jag förväntar mig att du visar åtminstone en gnutta medkänsla! — Ilja slog handen i bordet så att kopparna hoppade. — Hon är en äldre kvinna med hjärtproblem!
— Och jag har ett sargat psyke av hennes ständiga förnedringar, — svarade Vera lugnt. — Men det har tydligen aldrig bekymrat dig.
Ilja drog djupt efter andan, uppenbart försökte behärska sig.
— Lyssna, jag förstår att er relation… är komplicerad…
— Komplicerad? — Vera log sarkastiskt. — Ilja, din mor hatar mig. Hon gör allt för att krossa mig psykiskt och ta dig tillbaka till sig. Det är inte “komplicerat”. Det är övergrepp.
— Sluta överdriva, — avfärdade Ilja. — Mamma är bara… sån. Hon har sin uppfattning om hur en fru ska vara.
— Och jag passar inte in i den uppfattningen och kommer aldrig att göra det, — avslutade Vera åt honom. — Därför tycker hon sig ha rätt att förolämpa mig, förnedra mig, och igår försökte hon till och med riva sönder mitt ansikte.
Ilja drog handen genom håret, fick det att stå ännu mer på ända.
— Vera, lyssna… Mamma ringde mig i morse, när jag gick därifrån. Hon grät fortfarande och sa att hon aldrig kommer förlåta dig för de där orden. Du måste be om ursäkt.
Vera stirrade på honom, som om hon inte trodde sina öron.
— Be om ursäkt? Jag?!
— Ja, du, — Ilja satte sig rakare. — Åka till henne och be om förlåtelse för att du kallade henne… Vad var det du sa?
— En galen psykopat, — påminde Vera. — Och det är sant.
Ilja flög upp från stolen, ansiktet rött av ilska.
— Det är min mor! Du har ingen rätt att tala så om henne!
— Och hon har rätt att behandla mig som skräp? — Vera reste sig också och såg honom rakt i ögonen. — Varför försvarar du mig aldrig mot henne, men försvarar henne mot mig varje gång?
— För att hon är min familj! — skrek Ilja.
— Och vad är jag då? — frågade Vera tyst.
Ilja blev tyst och vände sig mot fönstret.
— Precis, — nickade Vera. — Jag visste det.
— Låt oss bara åka dit, — sade Ilja uppgivet. — Du ber om ursäkt, hon ber om ursäkt, och så glömmer vi det här.
Vera såg på hans rygg, på de fallna axlarna, på mannen som en gång svor att älska och skydda henne. Inombords gick något sönder för gott.
— Så du vill att jag åker dit och bugar för din lilla mamma för att jag sa sanningen om hur rubbad hon är? Aldrig i livet!
— Men det är nödvändigt!
— Jag tänker inte be om ursäkt för att jag försvarade mig mot en människa som försökte attackera mig. Jag åker inte. Punkt. — Hon korsade armarna över bröstet.
Ilja vände sig långsamt, med smalnade ögon:
— Vera, det här diskuteras inte. Du förolämpade min mor, och du ska be om ursäkt.
— Nej, — svarade hon bestämt. — Jag är trött på att vara slagpåse i din och din mammas relation. Om du är så mån om hennes känslor, kanske du borde flytta till henne?
Ilja tog ett steg framåt och lutade sig över henne.
— Har du glömt vem den här lägenheten tillhör? Vem som betalar lånet?
— Vi båda, — svarade Vera kallt. — Och jag tänker inte bo med en man som inte respekterar mig eller mina känslor.
— Då packar du dina saker och går, — sade Ilja iskallt. — Om du inte ens klarar av en enkel ursäkt.
Vera såg på mannen framför sig och kände inte igen honom. Var fanns den Ilja hon blev kär i för fem år sedan? Vart tog den mannen vägen som drömde med henne om framtiden?
— Åh nej, — sade hon tyst. — Jag går ingenstans. Det här är vår lägenhet. Men du… — hon pekade mot ytterdörren, — kan gå till lilla mamma. Om hon nu är viktigare än din fru.
Vera hade aldrig trott att hon skulle kunna kasta ut sin egen man. Men det var precis vad hon gjorde — hon packade hans saker, la dem i en resväska och ställde den vid dörren.
— Det här är galenskap, — Ilja stirrade på väskan som om han inte kunde tro sina ögon. — Menar du allvar att du kastar ut mig ur min egen lägenhet?
— Nej, jag ber dig göra ett val, — sade Vera och lutade sig mot väggen. — Antingen jag eller din mor. Det kan inte fortsätta så här.
— Är det ett ultimatum? — Iljas ansikte förvrängdes.
— Det är verkligheten, — svarade Vera lugnt. — Jag tänker inte längre stå ut med hennes påhopp, och du ska inte längre kräva att jag förnedrar mig inför henne.
Ilja såg länge på sin fru. Något förändrades i hans blick — från ilska till förvirring, från förvirring till något Vera inte kunde tyda.
— Mamma har alltid funnits där, — sade han till slut. — När pappa stack drog hon hela lasset ensam, jobbade dubbla skift…
— Och nu kräver hon livstids betalning för det, — avslutade Vera. — Ilja, jag förstår att du är tacksam. Men det betyder inte att du måste låta henne styra våra liv.
— Du förstår inte, — han skakade på huvudet. — Du kan inte förstå.
Vera suckade:
— Kanske inte. Men jag vet en sak: jag förtjänar inte den behandlingen jag får av henne. Och det vet du också.
Ilja grep handtaget på resväskan.
— Jag kan inte välja mellan er.
— Du har redan valt, — sade Vera tyst. — Varje gång du teg när hon förödmjukade mig. Varje gång du ställde dig på hennes sida mot mig. Varje gång du krävde att jag skulle bita ihop och böja mig.
Hon öppnade dörren.
— Om din mor är viktigare, så åk och bo hos henne. Jag tänker inte be om ursäkt för sanningen.
Ilja gick utan att ens vända sig om. Vera stängde dörren och lutade ryggen mot den, sjönk långsamt ner på golvet. Först nu, när allt var över, började hon skaka. Hon drog upp knäna mot bröstet och brast i gråt — för första gången på länge.
En vecka gick i ett märkligt töcken. Vera gick till jobbet, kom hem, lagade middag för en person, tittade på serier. Ilja ringde inte, skrev inte. Hon kollade telefonen, blev arg på sig själv för sin svaghet, kollade igen.
På åttonde dagen ringde det på dörren. Vera stelnade till. Hjärtat hamrade någonstans uppe i halsgropen. Hon gick långsamt mot dörren och tittade i titthålet. Ilja.
— Vad vill du? — frågade hon utan att öppna.
— Prata, — hans röst var dämpad. — Snälla, Vera.
Hon tvekade, men låste till slut upp. Ilja såg utmärglad ut, trött. I händerna höll han en bukett av hennes favoritrosor — ljusrosa.
— Får jag komma in?
Vera backade utan ett ord och släppte in honom. De gick till köket — samma plats där deras sista samtal ägt rum.
— Jag har tänkt igenom allt, — började Ilja och lade blommorna på bordet. — Du hade rätt.
Vera korsade armarna:
— I vadå?
— I allt, — han suckade tungt. — Mamma… Hon behandlade dig verkligen illa. Och jag blundade för det, för… det var enklast så.
— Enklast för vem? — frågade Vera. — För dig? För henne? Definitivt inte för mig.
— Jag vet, — nickade Ilja. — Jag pratade med henne. På riktigt, den här gången. Jag sa att jag inte längre tänker tolerera hur hon behandlar min fru.
— Och vad svarade hon?
— Att du har förhäxat mig, — Ilja log bittert. — Att jag förråder min egen mor för en kvinna som kommer förstöra mitt liv.
Vera skakade på huvudet.
— Och du är förvånad? Hon kommer aldrig att ändra sig, Ilja.
— Jag vet, — han såg henne i ögonen. — Därför sa jag att vi bryter kontakten med henne tills hon ber dig om ursäkt och börjar behandla dig med respekt.
Vera teg. Dessa ord hade hon väntat på i fem år.
— Sa du verkligen så?
— Ja, — Ilja drog handen över ansiktet. — Jag borde ha gjort det för länge sedan. Förlåt mig.
Vera tittade på sin man och försökte förstå vad hon kände. Ilska? Lättnad? Misstro?
— Ilja, — sade hon till slut. — Jag är glad att du pratade med din mamma. Men det handlar inte bara om henne. Det handlar om oss. Om att du alltid valde henne, alltid satte hennes känslor över mina. Hur ska jag kunna lita på att det inte händer igen?
Ilja försökte ta hennes hand, men hon drog undan den.
— Nej, låt mig tala till punkt. Du gick till henne när jag behövde dig. Du krävde att jag skulle förödmjuka mig inför en person som försökte attackera mig. Du hotade att kasta ut mig ur vårt hem. Hur kan jag någonsin lita på dig igen?
— Jag ber dig inte lita på mig direkt, — sade Ilja tyst. — Jag ber dig bara ge mig en chans att förtjäna det igen.
Vera gick fram till fönstret och såg ut på gatan. Hon hade älskat den här mannen en gång. Kanske älskade hon honom fortfarande. Men just nu fanns det något viktigare.
— Nej, — hon vände sig mot honom. — Jag kan inte ta tillbaka dig, Ilja. Det har hänt för mycket. För mycket har sagts. Ditt val är redan gjort.
— Vera, jag ber dig…
— Gå, — hon pekade mot dörren. — Ta med dig dina blommor och gå.
Ilja stod stilla, som om han inte kunde förstå att det verkligen var slut.
— Jag älskar dig, — sade han.
— Och jag älskade dig, — svarade Vera. — Men det var inte nog.
Hon följde honom till dörren och stängde den bakom honom, den här gången — för alltid.
