Oksana lämnade mödravården med benen som bomull. Gravid i åtta veckor. Det här var något hon verkligen inte hade väntat sig att höra från läkaren.
Hon hade tillskrivit kroppens krångligheter till trötthet, brist på vitaminer, åldersförändringar – men definitivt inte till graviditet.
Hon hade fött sin son Ilja vid 26 års ålder, ett år efter bröllopet.
Efter några år hade hon velat få ett barn till, helst en flicka… Men det blev inget. Graviditeten uteblev, trots att både hon och hennes man var helt friska.
Och plötsligt, vid 43 års ålder, föll nyheten över henne som snö från himlen… Oksana gick långsamt hem och funderade på hur hon skulle berätta det för sin man och son… Undrade hur de skulle reagera?
Var det inte för sent för henne att föda, hon var ju inte direkt ung längre, vissa hade ju redan barnbarn vid den här åldern… Telefonen ringde, mamma.
– Hej, dotter, var är du? Kan du titta förbi oss? Din fars blodtryck har varit högt hela dagen, är det vädret som påverkar kanske…
– Ja, mamma, jag kommer snart. Jag har en nyhet, jag vet inte ens hur jag ska säga det…
– Kom in, dotter, vad är det för nyhet, jag hoppas allt är bra?
– Jag var precis hos gynekologen, jag är gravid, redan två månader…
– Herregud, dotter, men hur är det möjligt… I din ålder… Ilja är ju redan en vuxen kille, man skulle kunna vänta barnbarn… Och vad ska du göra? Vad sa Andrej?
– Ingen vet än, jag har bara hört det från läkaren…
– Ingen fara, dotter, föd barnet. Vi var sju syskon, och mamma klarade av oss alla… Hustru, duka bordet, vi måste fira detta, se, om det blir en flicka hinner vi ju leka med henne också…
– Du har blivit galen, gamle man, vad är det för firande, se på blodtrycket ditt… Oksana, tänk dig för, behöver ni verkligen detta nu, tiderna är svåra, ett barn räcker gott. Och tänk själv, du kommer vara 60 när barnet är 17, vart ska det leda…
– Mamma, vi ska reda ut det med Andrej…
Vid middagen berättade Oksana nyheten för sin man och son. Ilja tittade förvånat på sin mamma…
– Du är gravid? I den åldern? Du är ju gammal! Ska du verkligen föda? På riktigt?
– Sonen, jag är inte så gammal, jag kan definitivt bära och föda ett barn… Vill du inte ha en bror eller syster?
– Men varför behöver ni ett annat barn? Räcker det inte med mig? Finns det inga andra problem? På äldre dar ska man visst skaffa en bebis…
Ilja rusade från bordet och gick in på sitt rum och slog igen dörren. Oksana tittade ledsamt på sin man.
– Andrej, varför är du tyst? Är du glad över att bli pappa igen?
– Jag? Det här kom verkligen oväntat, jag vet inte… Är vi verkligen inte för gamla för en liten? Jag har alltid velat ha ett barn till, du vet det, men nu… Du är ju inte ung längre, det blir tungt både att föda och ta hand om en baby… Jag oroar mig för dig…
– Åh, jag kommer ju ge de unga damerna en match! Titta, Ilja tar studenten och åker iväg för studier, och vi blir ensamma… Men då blir vi föräldrar igen, livet får ny mening.
Och pengar är inget problem, tack och lov, vi har bra inkomst, ditt företag blomstrar.
Då kom Ilja ut ur rummet.
– Och vad händer med mina studier, lägenheten ni ville köpa åt mig? Allt går åt skogen? Ni får ju ett annat barn, ni kommer inte ha tid för mig…
– Ilja, vad säger du? Självklart står allt kvar, vi har sparat pengar både för studier och lägenhet, oroa dig inte…
– Förresten, mamma, du får ju föräldrapenning, och den kan användas för mina studier… Egentligen är det ju inte så illa att du får barn…
– Jag hade nästan glömt bort den där kapitalen… Jag oroar mig mer för min ålder, jag räknas som högåldersföderska, i riskgrupp…
– Ingen fara, älskling, du klarar det. Sonen, och du blir storebror, kan du föreställa dig…
– Nej, jag kan inte föreställa mig det… Vi behöver inga fler barn i vår familj, men om ni verkligen vill, så föd och uppfostra barnet. Men jag säger på en gång, jag kommer inte älska det här barnet. Spädbarn är inte min grej, jag är rädd för att hålla dem, de skriker eller bajsar på sig, usch…
Oksana blev ledsen över sonens inställning till situationen. Hon förstod att han nog var lite svartsjuk, men hans negativa inställning gjorde henne illa till mods.
Svärmor tog nyheten hårt.
– Men ni har väl blivit galna? Vad är det för barn, Oksana! Du närmar dig femtio, dags att tänka på pensionen, inte på barn! Och Andrej är ju ingen pojke längre, även om han är ett år yngre än dig… Är inte Ilja nog för er? Vi är gamla nu, vi kan inte hjälpa till, ens sitta med barnet… Om jag vore du skulle jag göra abort direkt!
– Det är upp till oss… Vi ber inte om någon hjälp, vi ville bara tala om det för er!
Oksana låste in sig på sitt rum och bröt ihop. Själv hade hon upplevt graviditeten som en chock, och nu var även släktingarna så negativa… Andrej visade heller ingen större glädje… Ilja hade bestämt sagt att han inte skulle älska barnet… Vad skulle hon göra, hur skulle hon klara allt?
Oksana ringde en väninna och berättade nyheten.
– Men gud… Är du säker på att du är gravid? Kan det inte vara klimakteriet som börjat? Och vadå, ska du verkligen föda? Jag skulle inte våga… Tänk om barnet har Downs, vad händer då? Bekanta till oss har fått ett sjukt barn, och de kämpar fortfarande…
Oksana bestämde sig för att inte berätta för fler. Vad som än händer, så händer det. Hon tänkte inte ta livet av barnet.
Graviditeten gick lätt, mer än hon själv hade vågat hoppas på. Alla tester och screeningar var normala. Ilja fortsatte att undvika sin mor. Inför skolavslutningen sa han:
– Mamma, kom inte på avslutningen, snälla. Jag skäms inför kompisarna att min mamma har mage… Låt pappa gå ensam, jag säger att du är sjuk…
– Ilja, vad säger du? Jag har ju drömt om att gå på den här avslutningen, du är min älskade son, jag vill se hur det blir… Hur kan man skämmas över sin mamma?
– Tja, just nu är jag din älskade son, snart får du någon annan att älska… Kompisarna kommer skratta åt mig, att mamma vid hennes ålder ska föda…
Oksana blev mycket sårad av att höra detta. Hela livet hade de gjort allt för sin son, och nu hade de fått en självisk tonåring tillbaka…
Hon gick ändå på avslutningen, trots sonens önskan. Han kom inte ens fram till henne en enda gång, låtsades som om han inte såg henne…
Några veckor före förlossningen blev hon dålig och fördes med ambulans till sjukhuset. Läkaren sa att hon skulle stanna under observation till förlossningen. Något tidigare än beräknat födde Oksana sin dotter, Masjenka. En frisk, lugn flicka.
Alla ringde och gratulerade. Förutom sonen, som studerade i en annan stad och sällan kom hem.
När Masjenka fyllde en månad kom Ilja hem. Oksana var orolig för hur han skulle ta emot sin syster.
– Sonen, träffa din lillasyster Masjenka…
– Mm, jag vet vad hon heter… Jag ska äta nu och sen gå till en kompis…
– Okej. Jag går till köket och dukar bordet…
Några minuter senare gick hon in i rummet för att kalla på sonen. Han höll spädbarnet lite klumpigt i armarna, inlindad som en liten soldat i en filt.
– Hon började gnälla, så jag tog henne…
– Bra, sonen, är du inte rädd att hålla henne?
– Mamma, hon är så liten… och söt… Titta, hon rynkar på näsan… Åh, hon log mot mig, se…
Oksana tittade förvånat på sin son och kände knappt igen honom. Han log medan han såg på sin lilla syster, och hon log tillbaka mot honom…
– Mamma, kan jag få se i kväll när du badar henne? Hon är som en liten docka, och jag tycker till och med att hon liknar mig… Vad dum jag var som inte ville ha henne…
– Självklart, sonen, du får hjälpa mig…
Masjenka blev allas favorit. Far- och morföräldrar tog hand om henne med glädje. Ingen mindes längre att de tidigare försökt avråda Oksana, tvivlat… Och Ilja var gladast av alla över det “andra barnet”…
