Först tyckte Genka att mamma bara hade lagt på sig lite. Fast på ett märkligt sätt.

Först tyckte Genka att mamma bara hade lagt på sig lite. Fast på ett märkligt sätt.

Midjan hade plötsligt rundats, men i övrigt såg hon likadan ut.

Det kändes pinsamt att fråga, tänk om mamma skulle ta illa upp. Pappa var tyst, såg ömt på mamma, och Genka låtsades också att han inte märkte något.

Men snart började magen tydligt växa. En gång, när han gick förbi föräldrarnas rum, råkade Genka se hur pappa smekte mammas mage och viskade något ömt till henne.

Och hon log belåtet. Den scenen gjorde honom generad, och han skyndade sig snabbt därifrån.

”Mamma väntar barn”, gissade Genka plötsligt. Den tanken förvånade honom inte så mycket som den chockerade honom.

Visst, mamma var vacker och såg bättre ut än många av klasskamraternas mammor, men ändå väckte graviditeten i hennes ålder en känsla av motvilja hos honom. Bara att tänka på det kändes obehagligt.

Var barn kommer ifrån visste Genka för länge sedan, och mycket anade han redan, men att hans egna föräldrar ägnade sig åt det kunde han inte föreställa sig. Det var ju ändå hans mamma och pappa.

– Pappa, väntar mamma barn? – frågade han en gång.
Av någon anledning var det lättare att prata om detta med honom.

– Ja. Mamma drömmer om en dotter. Det är väl kanske dumt att fråga dig om du hellre vill ha en bror eller en lillasyster.

– Får man ens barn i den åldern?
– I vilken ålder då? Mamma är bara trettiosex och jag fyrtioett. Är du emot det?

– Har någon frågat mig? – svarade Genka tvärt.
Pappa såg noga på honom.

– Jag hoppas att du är tillräckligt vuxen för att förstå oss. Mamma har länge velat ha en dotter. När du föddes bodde vi i en hyrd lägenhet. Mamma var hemma med dig, jag var den enda som arbetade, och pengarna räckte knappt till det mest nödvändiga.

Då bestämde vi oss för att vänta med ett andra barn. Sedan dog mormor, och dina morföräldrar gav oss hennes lägenhet. Minns du mormor?

Genka ryckte på axlarna.
– Vi gjorde lite renovering och flyttade in. När du blev större och mamma började jobba igen blev det lättare med ekonomin, jag köpte vår första bil.

Men dottern sköt vi hela tiden upp, vi sa att vi hade tid. Och sedan gick det bara inte. Och nu, när vi nästan slutat hoppas och vänta …

– Jag hoppas att det blir en dotter, som mamma önskar sig. Visst är vår mamma ung, men hon är ändå ingen flicka längre. Så försök åtminstone att inte reta upp henne, så att hon inte oroar sig.

Tänk efter innan du svarar hårt eller säger något i onödan. Om det är något, säg det till mig. Är vi överens?…

— Jag fattar, pappa.

Sedan fick de veta att det verkligen skulle bli en flicka. I huset började det dyka upp rosa barnkläder. För Genka verkade de pyttesmå, som dockkläder.

En barnsäng kom också på plats. Mamma föll ofta ur samtalen, satt frånvarande som om hon lyssnade inåt. Då frågade pappa oroligt om allt var i ordning. Och Genka smittades av pappans oro.

För honom personligen var barnet helt ointressant, särskilt en syster. Vad skulle han med snor och blöjor till? Det enda han behövde var Julia Fetisova. Ville föräldrarna ha ännu ett barn, så var det deras sak. Vad rörde det honom? Faktiskt var det till och med bra. De skulle bara ägna sig åt henne och lämna honom mer ifred. Det fanns åtminstone någon nytta med den blivande systern.

— Är det farligt? Jag menar, att föda i hennes ålder? — frågade Genka.

— Det finns risk i alla åldrar. Självklart är det tyngre för mamma nu än när hon väntade dig. Då var hon tretton år yngre. Men vi bor ju inte i skogen eller på landet, utan i en storstad med välutrustade sjukhus och läkare… Det kommer att gå bra, — tillade pappa trött.

— När då? Hur länge till?
— Vad då? Föda? Om två månader.

Men mamma födde en månad tidigare. Genka vaknade av oväsen. Han hörde stön och spring i rummet intill. Han reste sig, kisade sömnigt och gick mot föräldrarnas sovrum.

Mamma satt på den skrynkliga sängen med händerna mot ländryggen och gungade fram och tillbaka som en pendel, medan hon stönade. Pappa for nervöst omkring i rummet och samlade ihop saker.

— Glöm inte mappen med dokumenten, — pressade mamma fram, med slutna ögon.

— Mamma, — ropade Genka, nu klarvaken och smittad av allas oro.

— Förlåt, vi väckte dig. Det är så här… Var är den där ambulansen? — kastade pappa frågan ut i tomma luften.

Tomrummet svarade med ringklockan, och pappa rusade för att öppna. Genka kunde inte bestämma sig om han skulle klä på sig eller stanna hos mamma, för säkerhets skull. Men då klev en man och en kvinna i ambulansuniformer in i rummet, gick direkt fram till mamma och började ställa konstiga frågor:

— Hur länge har värkarna pågått? Med vilken regelbundenhet? Har vattnet gått? — När mamma fick en ny värk, svarade pappa åt henne.

Ingen brydde sig om Genka, och han smet ut ur rummet. När han kom tillbaka, nu påklädd, var pappa och mamma redan på väg ut ur lägenheten. Mamma gick fortfarande i morgonrock och tofflor. I dörren såg pappa sig tillbaka.

— Jag kommer snart tillbaka, och du städar upp här. — Han ville säga något mer, men då stönade mamma och klamrade sig fast vid hans arm.

Genka stod en stund och stirrade på dörren, lyssnande till den ovana tystnaden. Sedan gick han tillbaka till rummet och tittade på klockan. Han kunde sova två timmar till. Han bäddade ihop soffan, plockade undan de utspridda sakerna och gick till köket. Pappa kom tillbaka när Genka gjorde sig i ordning för skolan.

— Nå, har hon fött? — frågade han och försökte läsa av pappans ansikte.

— Inte än. De släppte inte in mig. Häll upp te åt mig.

Genka satte fram en kopp te till pappa och gjorde smörgåsar.

— Ska jag gå nu? — frågade han.

— Gå. Jag ringer när det finns nyheter, — lovade pappa.

Genka kom för sent till skolan.

— Krosjkin har äntligen behagat dyka upp. Varför är du sen? — frågade matteläraren.

— Vi fick ringa ambulansen åt mamma, hon blev körd till sjukhuset.
— Ursäkta, sätt dig, — mjuknade läraren.

— Hans mamma föder! — ropade Fjodorov, och klassen brast ut i fniss. Genka vände sig tvärt mot klasskamraten.

— Tyst nu! Krosjkin, sätt dig. Och vad är det roliga?

Pappa ringde under sista lektionen.

— Får jag gå ut? — räckte Genka upp handen.

— Är det så bråttom? Det är tjugo minuter kvar, håll ut. Och lägg undan telefonen, — sa svensklärarinnan.

— Hans mamma ligger på BB, — ropade Fjodorov igen, men den här gången skrattade ingen.

— Okej, gå då, — tillät lärarinnan.

— Vad är det, pappa? — frågade Genka när han gick ut i korridoren.

— En flicka! Tre kilo och etthundra gram! Uff, — ropade pappa lättat i luren.

— Nå, hur gick det? — frågade lärarinnan när han kom in i klassrummet igen.

— Allt bra, en flicka, — svarade Genka mekaniskt.

— Nu blir Krosjkin barnvakt, — fnissade Fjodorov igen. Och klassen exploderade i skratt, som överröstade ringklockan.

Firsova hann upp honom på gatan och gick bredvid.

— Hur gammal är din mamma? — frågade hon.

— Trettiosex.

— Tro inte att jag är elak, jag är glad för er skull. En lillasyster är ju underbart. Jag är ensam. Mina föräldrar ville inte ha fler barn… — De gick och pratade, och för första gången kände Genka att han var glad att han hade fått en syster.

Tre dagar senare skrevs mamma ut från BB.

— Vilken skönhet! — sa pappa, när han betraktade dottern.

Genka tyckte inte att det fanns något vackert alls. En liten skrynklig kropp, rött ansikte, mun som ett litet band och en knappnäsa.

För honom var Firsova måttet på skönhet. Sedan öppnade systern sin tandlösa mun och pep till. Och blev genast röd som en tomat. Mamma tog snabbt upp henne i famnen och började vagga henne, hela tiden upprepande: ”Sch-sch-sch …” Det var ovant att inse att hans mamma nu också var mamma till någon annan.

— Vad ska vi kalla henne? — frågade pappa.

— Vasilisa, — svarade mamma.

— Ett kattnamn. Hon kommer bli retad i skolan, kallad Vasja, — fnös Genka.

— Då får det bli Masja, efter mormor, — föreslog pappa.

Hela livet kretsade nu kring Masjenka, som mamma kärleksfullt kallade henne, och hennes behov. Genka fick ingen uppmärksamhet, bara uppdrag: springa till affären, slänga soporna, ta ut tvätten ur maskinen och hänga upp den i badrummet. Genka hjälpte gärna till.

Men när mamma en gång bad honom gå ut med barnvagnen medan hon tvättade golvet, satte Genka sig på tvären. Hon kunde väl gå ut själv och få frisk luft, så skulle han tvätta golvet i stället.

— Jag går inte. Om killarna ser mig kommer de skratta, — muttrade han.

— Jag har redan klätt på henne, hon blir svettig annars. Och klä på dig själv varmare, det är kallt ute. Om du förkyler dig kan du smitta Masjenka, och hon är alldeles för liten och svag för att bli sjuk, — sa mamma.

Genka gick runt gården med vagnen när han såg Firsova. Förut skulle hon ha gått förbi som om hon inte lagt märke till honom, men nu gick hon rakt fram till honom.

— Masjenka! Så söt hon är, — sa Firsova förtjust och gick bredvid honom. Grannarna log när de mötte dem, och Genka visste inte vart han skulle ta vägen av blygsel.

På kvällen gungade mamma Masja i famnen och sjöng en vaggvisa. Genka lyssnade och somnade obemärkt.

Men Masjenka blev ändå sjuk. På natten steg hög feber. Med medicin lyckades de sänka den lite. Mamma och pappa turades om hela natten att bära henne på armen. På morgonen steg temperaturen igen, och ingenting hjälpte. Masjenka andades tungt och snabbt. Pappa ringde efter ambulansen.

Ingen anklagade honom för något, men Genka kände sig skyldig. Han gick knappt ut ur sitt rum.

— Hon har gett oss en rejäl omgång, — sa pappa när ambulansen hade kört iväg med mamma och Masjenka.

— Men blir hon frisk igen? — frågade Genka försiktigt.

— Jag hoppas det. Självklart blir hon det. Nu finns det ju bra mediciner, antibiotika…

Genka hade inte trott att han skulle oroa sig så mycket. I skolan svarade han osammanhängande och fick en trea, fast han kunde ämnet utantill. När han kom hem satt pappa i köket och stirrade framför sig. Oroskänslan stack till i hjärtat.

— Pappa, varför är du hemma? Är du sjuk? — frågade Genka.
Pappa var tyst länge.

— Masjenka finns inte längre, — sade han till slut med en suck.

Genka trodde först att pappa yrade, men sedan gick orden upp för honom.

— Det gick så fort… Det fanns ingenting att göra… — Pappa gömde ansiktet i händerna och gav ifrån sig ett ljud mellan ett vrål och en snyftning.

— Pappa… — Genka gick fram, utan att veta vad han skulle säga.
Pappa kramade om honom, och Genka såg för första gången hur han grät. Och han själv brast ut i gråt som ett litet barn.

Han önskade att han kunde försvinna. Varför hade inte han dött i stället för Masja? Sedan kom mamma hem från sjukhuset. Genka kände knappt igen henne. Hon hade blivit en skugga av sitt forna jag. I lägenheten föll mörker och tystnad, fastän dagen utanför var ljus. Genkas hjärta slets sönder av medlidande med mamma, med Masjenka, och av känslan av skuld.

Efter begravningen satt mamma i timmar bredvid den tomma spjälsängen. På nätterna for hon upp och sprang dit. Hon drömde att hon hörde Masjenkas gråt. Pappa fick med möda leda henne tillbaka till sängen. Så gick en vecka, två, en månad. Våren närmade sig. Det verkade som om glädjen och skratten hade lämnat deras hem för alltid.

— Hör du, innan vägarna blir helt oframkomliga måste vi köra ut spjälsängen och sakerna till sommarstugan, annars blir mamma tokig, — sade pappa en lördag. — Jag plockar ner spjälsängen, och du samlar ihop alla saker och leksaker. Påsarna står där.

— Och mamma? — frågade Genka.

— Hon gick till moster Valja. Hon ska inte behöva se det här.

Utanför staden låg snön ännu längs vägen. Solen trängde fram genom tunga grå moln. Plötsligt slog det Genka att Masjenka aldrig skulle få se våren, aldrig kisa mot solens strålar, aldrig höra åskan… Tårarna fyllde ögonen och han började skaka i ljudlöst gråt. Då stannade pappa bilen vid vägkanten.

— Vänta här, jag går och kollar om de behöver hjälp.

Först nu såg Genka flera bilar och poliser en bit fram. Han klev ur bilen och gick också dit. Hans blick fastnade på en röd, kraschad bil. Lastbilens dörr stod öppen, och på trappsteget satt en man och mumlade: ”Jag blundade bara ett ögonblick…” En polis höll en bilbarnstol i händerna. I den låg något rosa. Genka gick närmare. Där sov en flicka, ungefär i Masjenkas ålder.

— Kan du tänka dig, föräldrarna dog, men hon är oskadd, inte en skråma, — sa en ung polis.
Då hördes sirener på avstånd. Flickan vaknade och började skrika, precis som Masjenka brukade. Polisen såg förvirrat på henne, hjälplös.

— Ge henne till mig. Jag hade en lillasyster… — Genka hejdade sig.
Polisen såg tvivlande på honom, men räckte ändå över stolen. Genka tog upp flickan och tryckte henne mot bröstet. Och hon, mirakulöst, tystnade!

— Hur lyckades du med det där, grabb? — undrade polisen.

— Flickan från bilen? Kom. — En annan polis kom fram och pekade mot ambulansen.

— Bror? — frågade läkaren. — Ge mig flickan. — Men Genka tog ett steg tillbaka.

— Ska ni ta henne till sjukhuset? — frågade han.

— Ja, de ska undersöka henne där. Sedan skickas hon till spädbarnshem eller barnhem.

— Pappa… — Genka såg förebrående på sin far, som också hade kommit fram. Och han förstod genast.

— Skulle vi kunna ta henne? Hon är helt oskadd. Förstår ni, vi förlorade nyligen ett barn, ungefär i samma ålder. Min fru lider fruktansvärt. Den här flickan skulle kunna bli hennes räddning, — började pappa.

— För all del. Gå till socialen, skriv en ansökan. Om man inte hittar några släktingar eller om de vägrar ta barnet, då kan ni få henne. Allt måste ske officiellt. Kom igen nu, grabben, tappa inte tiden.

Genka gav motvilligt ifrån sig flickan till doktorn.

— Vad heter hon? — frågade han.

— I dokumenten står det att hon heter Vasilisa.

Han och pappa såg snabbt på varandra.

— Okej, vi åker, — sa pappa först och gick mot bilen.

— Till sommarstugan? — frågade Genka när han satte sig i framsätet.

— Hem. Vi har inget på landet att göra. Sakerna kommer fortfarande att behövas.
Och Genka blev lugn. Han förvånade sig själv över att han hade blivit så orolig för ett främmande barn.

— Pappa, tänk om mamma inte går med på att ta Vasilisa?

Mamma satt på soffan och stirrade in i det tomma hörnet där spjälsängen hade stått.

— Ni är tillbaka? Var vägarna ofarbara? — frågade hon likgiltigt.

— Mamma, förstår du, vi träffade Vasilisa, — sa Genka snabbt, knappt i stånd att hålla tillbaka sin glädje.

— Vem?

— Vasilisa. — Och så började han och pappa berätta om olyckan.

Mamma var tyst länge. Sedan sade hon att hon i morgon skulle åka till sjukhuset och ta reda på allt.

— Hurra! — ropade Genka och pappa…

«— Det är sorgligt allt det här… — Katja sjönk ihop. Vad är en barndom utan föräldrar?
… Hur mycket hon än försökte övertyga sig själv om att barnhemmet var en nödvändighet, kunde hon inte tro på en sådan världsordning.

Det var märkligt att de flesta människor inte känner denna fasa, genomträngd av doften av institutionsliv. De kan lugnt komma hit till arbetet, göra sina sysslor och inte märka barnens ropande blickar: ”Ta mig hem.”

… Varje vuxen människa, till skillnad från ett barn, har ett val. Och det valet är aldrig lätt, det är alltid svårt, plågsamt och fullt av tvivel. Men ändå kan det ge hopp.»