— Där är din fru, hon har kommit för att hämta dig, — sade Jelena till den hon trodde var sin fästman och såg mot dörren.
— Vadå ”Jelena Vladimirovna”? Du är ju bara tjugonio! — påpekade vännerna och skrattade lite.
— Det fastnade, — viftade Lena bort det, — för kunder är jag Jelena Vladimirovna, för leverantörer ännu mer. Och för kollegor också.
Lena byggde upp sitt företag och var inställd på att ta det på största allvar. Därför rådde en affärsmässig stämning på jobbet, utan något kamratligt skämtande.
— Kom igen, Jelena Vladimirovna! Fort, Jelena Vladimirovna! — hetsade hon på sig själv medan hon trängde sig genom folkmassan i köpcentret. — Vilket glatt folk vi har, — suckade hon i tankarna, — högtid på högtid! Man hinner bara köpa presenter!
Hon sprang in en kort stund för att köpa souvenirer till vänner, kollegor, bekanta, så att hon, när det blev bråttom, skulle slippa rusa runt som en galning. Arbetsuppgifterna blev inte färre, och just när tiden verkligen behövdes, fanns den aldrig.
En gammal zigenerska grep tag i hennes ärm med järngrepp och slet loss henne ur strömmen av människor som strömmade ut ur köpcentret. Lena snurrade runt på stället.
— Vilken vacker flicka! — log zigenerskan falsksött med sina guldtänder. — Pengarna prasslar i fickorna, men i kärlekslivet går det inte som det ska! Du valde en man, men han har inte valt dig!
Lena hade nått framgång i affärer därför att hon kunde tänka snabbt i varje situation. Hon mätte zigenerskan med en spydig blick:
— Tvärtom, han är på väg att fria. Hypnosen fungerade inte? Men bli inte ledsen! Öva mer så kommer du att lyckas!
Och med lätthet drog hon loss ärmen ur kvinnans händer.
— Oho! — utbrast zigenerskan, och leendet blev ännu bredare. — Vilket självförtroende! Stark och modig! Men han ljuger för dig! Han drar nytta av dig, därför håller han sig nära. Jag ser otrohet. Fast inte så att han är otrogen mot dig, utan snarare med dig! Minns mina ord när du själv får veta sanningen! Och köp inte däck till honom! Han klarar sig utan!
Att det var en massa tomt prat var självklart. De hade smickrat henne, förnedrat mannen, och i varje relation, även den mest idealiska, finns det alltid en baktanke.
Och naturligtvis hade de försökt skrämma henne med prat om otrohet åt alla håll. ”Inte mot dig, utan med dig” — en klassisk fras för att förvirra totalt.
Men bilen kunde zigenerskan absolut inte känna till!
Lena hade sparat i ett år för att köpa en bil till Maxim. Det var hans dröm att någon gång äga en bra modell.
Inte överdrivet dyr, men inte heller för småpengar. Lena hade redan nästan sparat ihop allt och dessutom hittat en bilhall. Om några månader tänkte hon åka dit för att titta.
— Det där bestämmer jag själv, — sade Lena vänligt, stoppade en sedel i kvinnans hand och skyndade mot sin egen bil.
Snart skulle stadens centrum korkas igen av trafik, och Lena ville hinna hem innan. Det var ju inte förgäves hon hade ordnat en kort arbetsdag!
Hon skyndade hem av en enkel anledning: älsklingen skulle komma hem från tjänsteresan. Han hade varit borta i två veckor. Och Lena ville laga något gott åt honom.
Men när hon klev in genom dörren kände hon lukten av stekta kotletter:
— Han hann före mig? — ropade hon från hallen.
— Japp, — Maxim tittade ut ur köket medan han torkade händerna på en handduk, — jag har saknat hemlagad mat så mycket att jag steker kotletter till middag!
Egentligen var Maxim ingen kock, långt därifrån. Men hushållsorganisationen spelade in.
En gång i månaden lagade Lena själv en massa halvfabrikat och fyllde frysen med dem. Kotletter, piroger, pelmeni, varenyky, grönsaksblandningar och till och med buljonger.
Det vill säga, för att koka borsjtj behövde man bara lägga en buljongtärning i kastrullen, hälla i hackat kött och en påse grönsaker. Minimalt med tid och ändå en härlig måltid.
Och under de år Lena och Maxim bott tillsammans hade han lärt sig de enkla recepten för att göra halvfabrikaten färdiga.
— Jag tänkte också laga något, men du kom hem före mig, — sade hon leende medan hon bytte om till hemmakläder.
— Då lagar du till avskedsmiddagen, — sade han enkelt. — Tänk dig, jag har blivit utvald till en praktik i huvudstaden! Tre veckor under ledning av riktiga mästare!
— Ska du resa igen? — sade Lena lite nedstämt.
— Är du galen?! Det här är en sån chans! — utbrast han glatt, och när han såg Lena bli sorgsen, kramade han henne och viskade i hennes öra: — Min älskling, det här är väldigt viktigt. För mig, och för oss. Jag är bara ett steg från en befordran! Så många kurser, resor, seminarier. Du förstår ju allt!
Lena förstod. Och hon förstod bara för att hon inte hade något val.
Maxim ansåg att en man skulle försörja sin familj.
Å ena sidan var det rätt. Men å andra sidan…
Lena tjänade mer än Maxim.
Och egentligen — om människor har det bra tillsammans och inte har ekonomiska bekymmer, vilken skillnad gör det då vem som tjänar mest?
Men Maxim kunde absolut inte acceptera det.
Han strävade uppåt på karriärstegen, gick kurser för vidareutbildning, omskolning och specialisering. Med utmärkta resultat avslutade han träningsprogram för personlig och professionell utveckling.
Diplom och utmärkelser regnade ner över honom som ett gyllene skyfall.
— Lenka, efter den här praktiken kommer jag garanterat att bli befordrad! Och vilken lön sen! Oooh! Då bestämmer vi bröllopet direkt! Väljer ett riktigt vackert datum!
”Ännu en uppskjutning”, tänkte Lena, och i bakgrunden dök zigenerskans ord upp igen.
”En människa som sliter så hårt för att skapa en familj kan väl inte vara ute efter äventyr vid sidan av!”
Vid middagen låg en tryckt stämning i luften. Lena bestämde sig för att lätta upp den genom att berätta om zigenerskan, som så envist hade skjutit helt fel:
— Antingen saknar de gåvan, eller så bet inte deras hypnos på mig, men att ljuga ihop något sådant! Hon sa att du, antingen för mig eller med mig… var otrogen, typ — Lena log själv — jag gav henne lite småpengar för hennes fantasi.
Maxim spände sig, till och med gaffeln skrapade mot tallriken.
— Maxim? — frågade Lena misstänksamt.
Och Maxim svettades nästan av farten med vilken han började tänka.
Han kom på:
— Kolla resten av pengarna i väskan och dokumenten! — rabblade han snabbt. — Du gav henne pengar, det betyder att något ändå påverkade dig!
Lena hoppade upp och sprang till hallen, där hon lämnat väskan:
— Allt är kvar, — ropade hon när hon kom tillbaka till köket med väskan i handen.
Hon märkte bara hur Maxim gömde en servett i handen. Och i pannan satt en liten bit vitt papper…
— Sveta, säg mig ärligt, inbillar jag mig, eller sa hon faktiskt sanningen? — frågade Lena nästan sin enda väninna.
— Tja, — svarade Sveta, efter att ha hört hela historien om både zigenerskan och Maxims reaktion, — man får aldrig sluta tänka! Vi är ju kvinnor, det är vårt jobb att ständigt tänka på allt och ha koll på allt.
— Om du nu så elegant skickade mig åt skogen kunde du ha låtit bli att anstränga dig, — fnös Lena. — Jag vänder mig till dig som till en människa för råd, och du börjar köra med demagogi!
— Lena, din naivitet är gränslös, — sade Sveta strängt. — Kolla hans telefon, dator. Gå igenom fickorna. Män kan inte dölja bevis.
— För det första är det fel, och för det andra har jag för länge sedan bestämt för mig själv att jag aldrig ska syssla med sådant. En människa har rätt till sitt eget utrymme!
— Visst, det gäller i allmänhet, men vad gäller din Maxim har jag länge haft mina tvivel. Han sitter på din hals, hans ändlösa tjänsteresor… Jag kunde sagt dig utan några spåkvinnor att allt inte står rätt till här.
— Vi har varit tillsammans i så många år, — invände Lena, — jag skulle väl ändå ha märkt något!
— Nå, kanske är din Maxim ett undantag och kan dölja bevisen väl… — bet Sveta ifrån.
Efter en sådan ”tröstare” kände sig Lena ännu sämre. Gamla tvivel hade inte skingrats, och nya hade tillkommit.
För att distrahera sig från de påträngande tankarna bestämde sig Lena för att ta en tur runt staden. Hon återvände hem sent på kvällen.
Vid dörren till hennes lägenhet stod en kvinna med två barn. Den äldre höll hon i handen, den andra satt i en bärsele på bröstet.
— Letar du efter någon? — frågade Lena oroligt.
— Jag letar efter min man, — svarade kvinnan, — och efter hans råtta till älskarinna!
Lena ryckte på axlarna och stack nyckeln i låset.
— Så det är alltså du! — skrek kvinnan och höjde handen för att slå.
Lena hann undan:
— Vad tillåter du dig egentligen?!
— Du har en lägenhet i ett fint hus, kör väl bil också, och dessutom har du bestämt dig för att ta min man! — fräste kvinnan, och hennes ögon gnistrade av hat…
— Vänta! Jag känner inte dig, och än mindre din man. Kanske borde vi reda ut det här? Och sluta vifta med nävarna mot mig, här finns barn! — Lena försökte tala lugnt, men inombords drog allt ihop sig.
Kvinnan lade handen på dörrhandtaget. Lena hade bara hunnit vrida om nyckeln till låset.
— Och vart tror du att du ska? — frågade Lena och drog obekymrat undan kvinnan i kappan från dörren.
— Där inne är min man! — skrek hon.
— Och lägenheten är min! Jag har inte bjudit in er! — Lena smet in och slog igen dörren, lämnande damen ute i trapphuset.
När Maxim kom ut från rummet var han blek, händerna skakade. Han hade inte bara hört allt, han visste dessutom detaljer som Lena inte kände till.
Bit efter bit föll pusslet på plats.
— Bra gjort, — sade Lena, stavelse för stavelse, med en röst kall som is. — Och nu tar du dina saker och försvinner!
Från andra sidan dörren hördes:
— Öppna! Jag vet att han är här!
— Nu får ni hämta er… — Lena tvekade mellan att säga ”man” och ”pappa”, men nöjde sig med: — …er.
— Lena, förlåt mig, snälla, — bad Maxim. — Jag trodde först inte att det skulle gå så långt. Sen försökte jag bara att vi skulle ha det bra. Jag tänkte ändå skilja mig där, och gifta mig här med dig. Jag bodde ju inte ens där. Bara hälsade på ibland. Hos barnen.
— Maxim, ljug inte! Vi har varit tillsammans i över tre år, nästan fyra. Och barnet i bärselen är ett år, högst ett och ett halvt. Du var otrogen inte bara mot henne, utan också mot mig.
— Lenochka! — Maxim föll på knä.
— Nog! Packa dina saker, de väntar på dig där! Dina barn! Ha lite samvete! — Lenas röst darrade inte, även om allt vände sig inuti henne.
När han till slut lämnade lägenheten satte sig Lena på soffan och lät tårarna komma.
Bitterheten och tyngden av orättvisan plågade henne till gryningen, tills sömnen till sist gav henne glömska.
Och på morgonen kom en oförklarlig lätthet tillsammans med förståelsen att allt var till det bästa. Värre hade det varit om sanningen uppdagats efter bröllopet.
— Och hur kan de där zigenarna veta allt? — frågade Lena med ett leende och gick för att tvätta sig.
En vecka senare, med en kopp starkt kaffe i sitt favoritkontor, satt Lena med papper. Det knackade.
— Kom in.
Anton, hennes chefsrevisor, kom in. Smart, pålitlig, länge anställd hos henne. Han höll en mapp i händerna, men hans ansikte var allvarligare än vanligt.
— Jelena Vladimirovna, vi har fått fram något om Maxim. På er begäran.
Lena lade ifrån sig pennan. Antons ögon sade att nyheterna var obehagliga.
— Säg, Anton.
— Resorna… var påhitt. Alla dessa ”seminarier” och ”praktiker” — en lögn. Han var registrerad som en enkel kontorsanställd i en liten firma. Lön… mycket blygsam. Tydligen tillbringade han större delen av tiden… där. Med familjen. Och pengarna ni gav honom ”för utgifter” under resorna…
Lena nickade, utan att visa förvåning. Den bittra sanningen brände inte längre, den lämnade bara en kall rest. Anton lade försiktigt en utskrift på bordet — blygsamma inbetalningar från just den firman.
— Tack, Anton. Tydligt. Mycket tydligt.
Revisorn gick ut. Lena drack ur sitt kaffe, blickade på utskriften. Allt stämde. Hans ”karriärsutveckling” var en fasad för ett dubbelliv. Nu hade han förlorat både hennes hem och det andra. Han stod kvar vid ruinens brant.
På kvällen, när Lena åt middag i tystnad, ringde det plötsligt på dörren. Inte gäster. Ett bekant, påträngande bankande. Hon gick till titthålet. Maxim. Utslagen i blicken. I händerna en usel plastpåse med kläder. Uppenbart definitivt utslängd.
Lena öppnade. Han försökte tränga sig in, men hon stoppade honom.
— Lena! Solstråle! — hans röst darrade, blandade patos med förtvivlan. — Jag har skilt mig! Från henne! Officiellt! Jag är fri! Nu kan vi… som vi planerat! Gifta oss! Allt blir på riktigt!
Han sträckte sig mot henne, men Lena tog ett steg tillbaka och såg på honom med en kall blick.
— Skilt dig? — hennes röst var jämn, med en lätt, isig ironi. — Eller blev du bara utslängd tillsammans med din patetiska påse? När det visade sig att du inte var någon ”lovande specialist”, utan en enkel kontorist med påhittade resor? Och att lägenheten du bodde i med henne tillhörde hennes föräldrar?
Maxim blev kritvit. Hans spel var helt avslöjat.
— Lena, lyssna… — han började tala snabbt, paniken sipprade fram genom falskheten. — Jag hade fel! Men nu är det slut med henne! Jag är här! Jag är din! Vi börjar om! Du kan väl inte lämna mig på gatan?
— Jo, — svarade Lena enkelt. — Utan tvekan. Du utnyttjade mig. Du utnyttjade henne. Och nu har du ingenstans att bo? Det är dina problem, Maxim. Du skapade dem själv.
— Du har ingen rätt! — skrek han plötsligt, ansiktet förvridet av ilska. — Allt är ditt fel! Du knuffade mig dit! Dina pengar, din lägenhet… Jag försökte vara värdig! Och du… häxa!
Lena rörde inte en min. Hans skrik stärkte bara hennes övertygelse.
— Värdig? — hon log hånfullt. — Med lögner och dubbelliv? Vilket sätt. Men nu räcker det. Sluta skrika. Du stör. Jag har besök.
Hon vände sig demonstrativt mot den halvöppna badrumsdörren, där ljudet av rinnande vatten hördes.
— Älskling! — kallade hon varmt, en ton som inte fanns i rösten för en sekund sedan. — Är du klar snart? Maxim är här… för att ta farväl. Han stannar inte länge.
Vattnet tystnade genast. En sekunds spänd tystnad. Maxim stelnade, stirrade mot badrummet. Hans ansikte förvrängdes av fasa. Tanken på att Lena redan hade någon ny, någon som just nu fanns i hennes hem. Det sista hoppet krossades.
— Vem… vem är där? — väste han, backande.
— Åh, en seriös man, — sade Lena lätt, tog ett steg åt sidan, som för att bereda plats åt den osynlige gästen. — Men det angår inte dig. Han kommer ut snart… och jag tycker du gör bäst i att försvinna innan dess. Fort.
Effekten var omedelbar. Rädslan att förödmjukas inför en ”ny” man, rädslan för en fysisk konfrontation, övervann allt.
— Du… du planerade allt! — skrek han, slet åt sig sin påse. — Råtta! Häxa! Jag förbannar den dag jag inte skilde mig från henne direkt! Förbannar!
Han rusade mot utgången, utan att se sig om, snubblade nästan. Dörren slog igen med en smäll bakom honom. På trapphuset hördes ännu hans kvävda svordomar och snabba steg nerför trappan.
Lena lutade sig mot den stängda dörren. Djup inandning. Utandning. En enorm tyngd föll från hennes axlar. Luften i lägenheten kändes renare. Hon gick fram till badrumsdörren, vred på handtaget och öppnade den.
Tomhet. Bara vattendroppar som föll från kranen i handfatet.
Lena log. Bredare, på riktigt.
— Tack, — sade hon mjukt till det tomma, skinande rena badrummet. — Utmärkt arbete.
Hon stängde dörren, gick till fönstret. Där nere, vid porten, skymtade den välbekanta patetiska gestalten, som nervöst såg sig omkring innan han försvann i mörkret. Kapitlet om lögner och svek var slutgiltigt stängt. Framför henne låg bara hennes eget liv. Klart. Ärligt. Fritt.
Jelena Vladimirovna vände sig mot bordet, där papper och kallnat kaffe väntade. Dags att arbeta.
