Gårdagen var riktigt stekhet. Luften stod stilla, asfalten smälte under fötterna, och allt jag ville var att ta mig hem så snabbt som möjligt och slå på luftkonditioneringen. Men först bestämde jag mig för att springa in i mataffären för att köpa något till middag.
På parkeringen gick jag mellan bilarna, kisande mot solen, när jag plötsligt kände något… konstigt. Jag vände mig om – och såg henne. En schäfer. Hon satt i en stängd bil och led av hettan.
Omedelbart kände jag oro: rutorna var immiga av värmen, hunden flåsade, tungan hängde ut, blicken var tom. Det syntes tydligt – hon var nära kollaps. Om det är +30 ute, är det mycket varmare inne i en bil.
På vindrutan såg jag en lapp med ett telefonnummer. Jag ringde. En man svarade. Jag försökte förklara lugnt:
– Er hund mår dåligt av värmen, snälla kom tillbaka genast och öppna åtminstone ett fönster!
Men det enda jag fick till svar var ett kyligt:
– Jag lämnade vatten åt henne. Det där är inte ert problem.
Det fanns faktiskt vatten – men i en stängd flaska. Jag kokade av ilska. Hur, säg mig, ska en hund kunna dricka ur en stängd flaska?! Jag kunde inte vänta längre. Jag tog upp en sten som låg nära och slog med all kraft mot rutan. Den krossades med ett brak. Larmet började tjuta över hela parkeringen, men jag brydde mig inte.
Jag drog ut hunden ur bilen. Hon föll ihop bredvid mig, flämtade tungt, men började redan må bättre. Jag hällde vatten över henne och ropade på hjälp.
Några minuter senare dök den så kallade “ägaren” upp. Ansiktet var förvridet av ilska:
– Vad håller du på med?! Jag ska ringa polisen!
När polisen kom hände något som ingen av oss hade väntat sig 😱😨
Nåväl, han ringde. Men när polisen lyssnade på båda parter och såg djurets tillstånd, beslutade de att det inte var jag som bröt mot lagen. Han fick böter, en utredning om djurplågeri inleddes, och jag fick en handskakning och ett tack.
Och hunden?
Nu är hon hemma hos mig. En mätt, lycklig klump av lojalitet. Den där schäfern som igår nästan dog på grund av någons ansvarslöshet, sover idag vid mina fötter. Och vet ni vad? Jag skulle krossa rutan igen. Utan tvekan.
Jag förstår inte de där ansvarslösa människorna som inte fattar att djur är levande varelser precis som vi, och att de behöver omsorg. De är inga leksaker!
